stigare åter der orterna äro mindre lämpliga; samt att fog-larne färdas i en fortsättning längs ofördelaktiga sträckor, nog korta att tillåta sådant. Häri torde orsaken ligga hvar-före flere arter, som utan tvifvel i stora skaror färdas längs linien C (tab. III), lik visst så sällan, många t. o. m. aldrig blifvit ertappade under öfverfarten emellan Hvita haf-vet och Finska viken, ehuru de blifvit iakttagna i den föga undersökta nejden af Arkangel. På samma sätt liafva arterna öfver hufvud icke erhållits så talrikt längs linien D i Rysslands inre, som man kunde förmoda af massorna vid Svarta hafvet. Då foglarne utan uppehåll passera längs floderna, äro de här jemförelsevis oåtkomliga och blifva ej bemärkta; men vid källorna äro flockarne nödsakade att öfvergå till ett annat vattensystem, och komma ofta ur den jemna färden, hvarvid flere eller färre individer lätt ertappas och gifva artens passage till känna. Detta är en orsak bland flere, hvarföre foglarne vid en ytlig betraktelse kunde tyckas förekomma mest i mellersta Ural, uti Jeka-terinenburgska guvernementet. Häri ligger äfven orsaken hvarföre flyttfoglarne anlända till Tarei-nor i Daurien synbarligen efter en forcerad färd genom det ödsliga Mongoliet (se Raddes meddelande, ofvan sid. 24). Allt detta gäller såvidt vägen utgöres af en enkel flyttningslinie. Om den deremot upplöser sig i grenar, gestaltar sig frågan delvis annorlunda, ty nn kunna längs grenarne lörekomma dylika vexlingar som förut under successiva vägstycken af hufvudlinien; enhvar af dem representeras nemligen genom sin skilda tidsserie. Jemförelsen dem emellan åsyftar nu att utreda på hvilka orter inom förgreningsområdet flyttningens olika faser inträffa samtidigt, och huru kausalkomplexen vexlar till sammansättuiug på skilda, mången gång nära hvarandra belägna orter. Frågan om arternas ankomsttid härstädes blir analog med den om arternas talrikhet längs grenarne. Största vigten ligger äfven nn på tvenne hufvndsakligen verkande grupper 10