af orsaker: främst omständigheterna vid förgreningsstället, dernäst vid sjelfva vägen för öfrigt. Hindras uemligen en art vid begynnelsen af bivägen att komma in på densamma, kan färden försiggå blott längs hufvndvägen; så snart dereinot hindret faller undan, i följd af en vexling i kau-salkomplexen för orten, vidtager flyttningen också längs bivägen, så vida arten då mera förekommer vid förgreningsstället. Dertill komma ännu verkningarna af vägens egen beskaffenhet. Om en väg förgrenar sig sålunda, att en viss linie blir den hufvudsakliga, ligger redan häri ett bevis att förhållandena längs denna måste vara förmonli-gare än vid grenarne, och med största sannolikhet kan man söka denna bivägens mindre lämplighet närmare dess begynnelse. Der förhållandet är sådant, kommer arten till grenarne relativt senare än till orter vid hufvudlinien, hvars tidsserie således blir den omedelbara fortsättningen af den odelade liniens. — I förbigående må härvid påpekas en omständighet, som ytterligare bekräftar de gjorda slutsatserna. Det nämndes att flyttningen i vissa fall kan begynna längs en bigren först sedan den fortgått någon tid längs hufvudgrenen. Om under denna tid största massan individer redan passerat, kan det ej ens komma i fråga annat än att arten vid bivägen uppträder relativt fåtaligt, jemte det att den anländer senare. En arts flyttningstid och talrikhet uppå en ort stå således i bredd med hvarandra, såsom verkningar af gemensamma orsaker. Flyttningen vid bivägen representerar så att säga endast sista fasen af fenomenet, sådant det för sig går vid hufvudlinien; betraktad åter skildt för sig uppnår fenomenet också här sin kulmination för att småningom aftaga och upphöra. Då en tidsskilnad eger rum emellan grenarne, komma alltså de samtidiga orterna icke att ligga i bredd med hvarandra tvärs öfver förgren i ngsområdet eller sjelfva vägen, betraktad såsom en enda fortgående jemnbred bana; i fall de tänkas sammanbundna med hvarandra komma nemligen