föreningslinierna att skära banan i sned riktning. Ligga bivägarne på ömse sidor om hufvudvägeu, uppstå tvenne emot densamma konvergerande linier, som förenas med hvarandra och bilda en kurva med konvexiteten ditåt flyttningen fortgår, korsande alla grenarne. Korsningspunk-terna äro de samtidiga orterna och kurvan sjelf kan anses som förgreningsområdets samtidighetslinie, isepiptes. Såsom sådan eger linien dock verklig betydelse allenast i och genom korsningspunkterna, enär foglarne icke förekomma på orter emellan dem; linien blir derföre i sjelfva verket icke sammanhängande utan diskontinuerlig. Utsträckes räsonnemanget till alla de för arterna uppdragna flyttningsvägarne, betraktade såsom grenar från en gemensam källa, häckningsområdet i sin helhet, så befinnes detsamma vara i alla afseenden tillämpligt, endast att skalan bJir större och företeelserna synas tydligare. Jemfö-relsen bör äfven nu grundas på samtidiga orter, samt åsyftar att leda till en karakteristik af de skilda vägarne, sedda ur synpunkten af den för flyttningen erforderliga tiden. Det är likväl klart, att vi här mindre än förut kunna lägga fram exakta data, utan få åtnöjas med konseqvenser af det föregående, hvilka i olika fall kunna ega större eller mindre tillämplighet. Granskningen af tidsserierna kan nu utvisa, att flyttningen begynner mer eller mindre liktidigt vid vägarnes ändpunkter; förekommer faktiskt en tidsskil-nad, måste orsaken sökas inom kausalkomplexen för linier-na, och är antingen lokal, beroende af vägens beskaffenhet vid dess begynnelse, eller af allmän natur, hänförande sig till vägen i dess helhet. Sålunda kan en lokal orsak vid vägens början inverka på artens relativa talrikhet vid hela linien, — en på annat håll kanske förgäfves efterspanad orsak till artens fåtalighet härstädes. Flyttningen fortgår sedermera med vexlande hastighet under olika långa sträckor; i följd deraf komma de samtidiga orterna, lika litet som de slutliga ändpunkterna eller vinterstationerna