dra, men olikheterna äro vanligen ej så stora, att inan deraf knnde sluta till bestämda vägar (se sid. 33, 34). Då der-till ännu kommer, att hit hör ett större antal arter iin till de föregående grupperna, och att i följd deraf ett vida större material måste begagnas, må vi tills vidare försöka O D / på annan väg ernå en öfversigt af deras färder. Till denna grupp räknas ett antal vadare och sjöfog-lar, som enligt regeln fortplanta sig vid sötvattensamlin-gar och på sumpmarker, kärr och myrar, således i allmänhet uti det inre af laudct; förekomma de häckande vid hafskusten så sker det åtminstone icke för saltsjöns skull. Sött vatten synes nemligen vara ett väsendtligt vilkor för ungarne uti deras spädaste ålder, vare sig att orsaken ligger uti sjelfva vattnets beskaffenhet, uti en deraf beroende tillgång på lämpligare födoämnen eller andra omständigheter. Så snart ungkullen vuxit upp och blifvit flygfärdig begynner familjen göra kortare besök i omgifningarna, och utsträcker snart sina färder längre bort utmed vattendragen. Numera äro de flesta arterna icke mer bundna vid sött vatten utan trifvas lika väl vid hafskusterna; dit samlas också småningom allt större skaror, hvilka draga sig i mer eller mindre sydlig riktning och följa än knster än floder, allt efter dessas läge. Der foglarne flytta längs en liafskust sker det således icke emedan de föredraga sådana uppehållsorter, t. ex. på grund af här förekommande särskilda födoämnen, utan emedan kusten lemnar en god ledtråd och riklig näring i allmänhet; de kunna merendels lika väl byta denna ledtråd emot någon flod, hvars läge föranleder dem dertill och som i anfördt afseende är jemn-god med kusten. Leder således det flodsystem, der en kull vuxit upp, ett längre stycke väg norrut, så draga sig fog-larne om hösten uppför floden, om våren utmed densamma. I följd af vattendragens fysikaliskt betingade sträckningar komma de derigenom allt emellanåt inåt land till höglända trakter; men då dessa blifva allt mer olämpliga, ja för nå-