Försöker man tolka dessa arters fyndorter eniigt den grund för vägarnes förlopp, som nyss framställdes, må de typiska arterna afses främst och utredningen af deras förhållande inskränkas till den bäst kända verldsdelen, Europa, och dess närmaste grannländer; bifogade karta må härvid tjena som ledning. — Bland de uppräknade arterna finnes ej mer någon, som skulle häcka på Ishafvets stora trädlösa öar, utan de nordligaste anträffas på sin höjd vid Lappmarkens fjellsjöar, de flesta öfriga nedanför trädgränsen eller sydligare. Det är gifvet att fog-larne på Skandinaviska halfön skola flytta från fjellryg-gen nedåt hvardera kusten; de komma sålunda längs utmed norska landet eller kusten och många draga sig tvif- O O O velsutan härifrån till Danmark. Då emellertid ilere af dessa norska arter under flyttningstiderna uppträda i mängd på britiska öarne, utan att de häckat der, åtminstone icke i större mängd, lider det intet tvifvel, att de i likhet med de submarina arterna kommit dit från Norge, delvis äfven från Island. Deremot hålla de sig icke uteslutande till kusterna utan spridas öfverallt längs vattendragen; de arter, som ej stanna här öfver vintern, fortsätta vägen till Frankrikes vattendrag. — Uti Sverige och Finland samlas skarorna längs elfvarne från Lappmarken och komma ned åt Bottniska viken; likaså längs de sydligare ströininarne. Dock öfvergå foglar äfven inne uti landet omedelbart från ett vattensystem till ett annat och passera sålunda tvärs genom landet; på samma sätt kommer en del af de finska flockarne att färdas genom Östersjöprovinsernas inre delar. Största massan anländer dock till Östersjön och flyttar längs dess N—S-liga kuster söderut. Sålunda kom- O O mer till innanhafvets sydöstra del ett vida större antal arter och individer utaf denna grupp, än af den föregående. Slutligen ändrar kusten sitt lopp och drager sig vertikalt emot foglarnes naturliga flyttningsriktning, nemligen från O till V; men på samma kust mynnar i stället ett antal