större och mindre floder, hvarigenom foglarne sättas i tillfälle att välja emellan kusten och vattendragen. Detta stycke af kusten kunde således förliknas vid en fördäm-niug, längs hvilken den från norden samlade strömmen af flyttfoglar drager sig vesterut; dammen genombrytes här och der, hvarigenom mängden ständigt minskas. Massan ökas åter genom tillskott från Sverige och britiska öarne, under det floderna fortfarande afleda skaror söderut inåt land. En del af foglarne från sistnämnda håll bildar sålunda den sista utsinande strömmen, som uppnår vestra Europas kuster och längs dem drager sig ända till Afrikas vestkust. — Detta torde vara den typiska gången af flyttningen. Nyss anmärktes dock att icke alla arter inom gruppen äro lika typiska flodfoglar, utan att några hellre än andra hålla sig antingen till kusten eller floderna. Är en nordisk fogel relativt mera bunden vid kusten, blir arten också proportionsvis talrikare representerad uti vestra Europa; motsatsen åter inträffar, förutsatt nemligen att arten ej häckar långt söderut, om artens flesta individer så fort som möjligt taga af inåt land. I förra fallet närma sig vägarne de submarin-litorala, i det senare äro de typiskt fluvio-litorala. Med kännedom af en arts natur i afseende å dess förekomstlokaler, lefnadssätt och ungefärliga talrikhet på olika orter kan man således med en viss grad af sannolikhet sluta till vägarne, som inslås af dess individer från olika håll. En för gruppen typisk art torde nemligen flytta sålunda, att exemplaren från Finland komma (utom genom Östersjöprovinserna) till kusten af Pomern, någon del af de vestligaste dock öfver Alaud till svenska kusten. Längs den sistnämnda flytta åter de svenska exemplaren till Skåne, Riigen och Tysklands vestligare kuster; de engelska åter anlända till Frankrikes kuster. Från dessa stycken af kusten draga sig enskilda flockar efterhand inåt land, medan hela massan drager sig vesterut. Det framgår af sig sjelft, att just denna fördelning af individer på