olika flodmynningar iir af synnerlig vigt såsom betingande slutliga vinterstationerna för individer från skilda häck-ningsorter. Alla floderna leda inåt mellersta Enropa och för de arter, som stanna redan här öfver vintern, blir fördelningen af mindre vigt; icke så deremot för dem, som färdas längre bort. En utförlig berg- och flodkarta kan gifva öfversigt af dessa senares spridning längs floderna. Äfven inom denna grupp leder Rhenfloden en synnerlig mängd foglar söderut till Schweiziska sjöarne, der en del öfvervintrar. Andra färdas längs Mosel, Saone och Ithone genom sydöstra Frankrike till vestra delarne af Medelhaf-vet och n.v. Afrika; ett bidrag till denna vägsträckning lemnar också Elbe genom Maindalen. Störste delen af foglarne från Elbe och alla från Oder draga sig åter genom södra Tyskland till Donau-området. Härifrån kommer en del fortsättningsvis söderut genom bergpassen uti Schweiz och Österrike ned till Italien, men flertalet torde draga sig utefter Donaus lopp till Ungern och Wallachiet. Längs Weichsel åter flytta foglarne genom östra Tysklaud och vestra Ryssland till Bessarabien och Donaus utlopp. Liksom Tysklands nordkust utgjorde en fördämning, låta bergskedjorna i mellersta Tyskland, Karpaterna och Alperna, de flyttande skarorna komma fram blott här och der genom bergpasseu och tvinga dem e&landa att göra omvär-gar. Stora qvantiteter anlända väl på detta sätt till alla delar af södra Europa, men en betydande del torde dock komma längs Donau ända fram till Svarta hafvet. — Från norra Ryssland draga sig samma arter mer eller mindre omedelbart längs floderna till de mellersta och södra de-larne samt anlända äfvenledes till Svarta hafvet. I Sibirien fortgå flyttningarna likaså till de södra delarne, men huru långt vidare och längs hvilka vägar beror ännu på närmare utredning; säkert är dock, att stora massor från vestra Sibirien färdas genom mellersta och södra Ural till sydöstra Ryssland och Svarta hafvet, andra till Kaspiska