utan mer eller mindre breda bälten. Om deras sträckningar kan en berg- och flodkarta lemna den bästa föreställning, då man aktar på lågländernas fördelning och läget af sådana lokaler, som liindra fram färden, nemligeu bergs-ryggarne; foglarna undvika eller kringgå dem, så vida de ej erbjuda några genomgångsställen.— I Skandinavien färdas arterna derföre mer eller mindre från N till S; en del går från Norge till britiska öarue. I Tyskland gifver alpkedjornas läge flyttningen en stark dragning åt SV, ställvis rätt i O—V; i östra Europa är dels en NO—SV-lig, dels en N—S-lig direktion den rådande. Det är i synnerhet denna och föregående grupp, som de allmänt hållna redogörelserna om flyttningsvägarne afse, hvarom ofvau sid. 14—28 varit fråga. Begges vägar påminna i allmänhet mycket om hvarandra, särdeles uti sydligare länder, der de till en del sammanfalla, ty de betingas temligen omedelbart utaf landets höjdförhållanden. — Bland andra arter hör hit också tranan, ehuru den mindre än andra beror direkt af sumpmarkerna, utan hellre hålles inom stråkvä-garnes gränser genom de hindrande bergsryggarne. Dess vägar gå derföre i norra Tyskland strållikt från lingen åt SV, samlas i Main-, llhen- och Rhone-dalarne och gå öfver till Afrika; arten passerar derjemte fåtaligt genom Baiern och Ungern, talrikt genom östra Europa, och kommer sålunda till Svarta hafvet förbi Smyrua och till Egypten. Deremot visa sig tranor sällan eller aldrig uti trakten af Stockholm, på danska halfön, i Holland, Böhmen, öfre Italien och dylika orter. — Slutligen må tilläggas att inom denna liksom inom de föregående grupperna flere arter på skilda ställen representeras genom geografiska underarter, särdeles uti Asiens ostligaste delar. De pelagiaka, litorala och kärr-Jlyttfoglarne bilda således tre afdelningar af foglar, hvilkas flyttningsvägar i •) Se Sundovalls Svenska foglar 22 hft, 1871, sid. 315—31G.