Somateria spectabilis — mollissima Fuligula marila — nyroca Sterna arctica — hirundo Larm leucopterm — glaucus Colymbm glacialis — arcticm. I de allra flesta af dessa fall inträffar det i sjelfva verket, att den angifna regeln är gällande, i det den nordligare liäckfogeln hör till en flyttfogel-grupp, som i serien går före den sydligares. Också dessa arter vikariera således för hvarandra, ty de häcka på skilda orter och flytta längs olika vägar: de uppträda uti samma, medan de ost-och vestliga formerna vikariera uti skilda delar af kontinenten. Slutligen vilja vi tillse huru det förhåller sig med den andra ändpunkten af foglarnes vägar, vinter stationer na. Dessa kunna vanligen icke begränsas så noggrannt som häckningsoinrådet dels på grund af vår bristande kännedom, dels af anledning, att foglarne under den kalla delen af året föra ett mera kriugströfvande lif och olika år utsträcka sina färder olika långt. Flere arter, som färdas längs smala flyttningslinier öfvervintra längs dessas sydliga delar utan att synnerligen sprida sig på längre af-stånd; de ega således vinterområden, som äro utdragna på längden, medan andra foglar såväl flytta som öfvervintra längs breda bälten. Jemför man dock — äfven nu blott med afseende å mycket nära beslägtade vikarierande arter — läget och yttersta utsträckningen af vinterområdena, d. v. 8. breddgraderna, hvaruuder arterna öfvervintra, så finner man ofta en betecknande olikhet: en stor del nordligare häckfoglar tränga längre åt söder än de sydligare; dessa senares vinterstationer hafva åter vanligen sin norra gräns nordligare än de förras. Tydligast framträder detta hos de anförda arterna af slägtena Cliaradrim ocli Tringa, hos andra mindre tydligt eller blott såsom eu tendens dertill. Icke så dock som vore regeln allmänt giltig, ty för talrika arter stå häcknings-