deraf tidigast de individer, som häcka nordligast, om våren åter de som Öfvervintra sydligast (förutsatt att arten stannar inom norra hemisferen). I mon häraf sätta sig foglarne i rörelse. En gång stadda på flyttning torde de icke alltid stanna vid första tillfälle, särdeles som förekomstlokalerna här upptagas af andra individer, utan flytta vidare. Dessa individer komma sålunda att längsta tid befinna sig på flyttning och färdas derföre också antagligen längre väg än de andra: foglarne längst från norden öfvervintra mest sydligt och återvända om våren till sina förra häckningsplatser, samt färdas alltså förbi de sydligare häck-foglarne. En dylik förbiflyttning måste dock vara beroende af väga längden, läget af häcknings- och vinter-områdena m. m. Föranledas deremot individerna till uppbrott på de flesta ställen samtidigt eller stanna foglarne nnder färden så snart ej trängande nödvändighet drifver den vidare, komma individerna icke förbi hvarandra utan flytta successivt framåt. Det kan icke slå fel, att flyttningar ske på begge aätten, men så länge tillräcklig faktisk grund for slutledningar icke finnes må det lemnas åt framtida undersökningar att afgöra när det ena sker och när det andra. Enligt denna uppfattning ligger således ingeu verklig utan blott en skenbar motsägelse deri, att skilda ornitologer hyst olika åsigter i frågan: Middendorfl'*) och Nilsson**) antaga en successiv rörelse, Sundevall ***) åter en förbi-flyttning. Om en arts häcknings- och vinter-områden ligga så nära hvarandra, att de delvis sammanfalla och om dess individer på sätt nyss blef anfördt, flytta förbi hvarandra, är arten uti hela utbredningsområdets periferiska delar en verklig flyttfogel. Uti de centrala länderna åter är arten *) Middendorfl', Die Isepiptesen Russlands; sid. 140. •*) Nilsson, Skandinavisk fauna; foglarne I, inledningen. ***) Snudevall, Om flyttfoglar. Sv. V. Akad. förh. X846, sid. 116.