eller der större vattendrag förblifva isfria. Om våren åter kan, med afseende å flyttningens särskilda ändamål ett för tidigt afbrott leda till tvenne olika resultat: antingen qvar-stanua flockar långt sydligare än vanligt och individerna fortplanta sig då icke, eller också begynna åtskilliga par häcka redan innan de kommit inom gränsen för arternas vanliga häckningsområde. Exempel på förra fallet äro de talrika svärmar arktiska foglar, hvilka sommartid stryka omkring vid kusterna af Nordsjön, Medel-, Svarta och Röda hafven, hvarom ofven (sidd. 38, 101, 113) varit fråga. Fuligula glacialis stannar likaså i flockar vid tinska vikens kuster i st. f. att fortsätta längs C, men häckar der enligt regeln icke. Såsom prof åter på senare fallet må nämnas, att Turdus pilaris och iliacus de senare decennierna häckat allt längre ned i Tyskland; Bombycilla fortplantade sig i mängd uti Lappmarkens skogar före 1867, men har sedan dess knappt visat sig, hvaremot exemplar flerstädes blifvit iakttagna sommartid sydligare uti Finland och troligen häckat der. — Längre bort än vanligt komma arter ofta om hösten, drifna af sträng köld eller brist på näring. Några gåsarter, som vanligen stauua längs C vid Nordsjön, komma ända till nordvestra Frankrikes kuster; Emberiza nivalis och lapponica samt svärmar af Bombycilla anträffas ibland i vissa delar af inre Tyskland. Hafva barrträden icke lagt frö i norden, men väl sydligare, draga sig Loxice och Pinícola dit för att öfvervintra. Phalaro-pus fulicarius besökte 1834 i stort antal*) franska kusterna, ända till Bayonne. Att en art åter om våren kan öfver-skrida sin vanliga norra gräns och häcka derstädes utvisar Fringilla serinus, som utbredt sig i Tyskland, och Alauda cristata som på senare år mer än förut träffats i södra Sverige. *) Mfihända dock ej anländ från ganila, utan från nya verldens arktiska delar, hvarom längre fraiu sid. 184.