Östersjön och vid Högland i finska viken, ja t. o. m. vid Arkangel. Att slutligen äfven rent pelagiska foglar kunna öfverskrida sina vanliga gränser bevisas deraf, att Diome-dea chlororhynchva i april 1837 kommit till Norge (Kongs-berg) och D. exulans till andra kuster af Europa. Förutom det slag af oregelbunden flyttning, som bestod i en abnorm utsträckning af vägen, finnas sådana fall, som utmärkas genom ett formligt afsteg från individens normala stråkväg, — en verklig deviation; sådana afvikelser kunna uppstå inom alla grupper. Högst sällan inträffar det, att verkliga pelagiska flytt-foglar — antagligen väderdrifna — komma inåt land. Sula bas8ana' kastas ibland längs flodvägar inåt Tyskland, samt har, liksom äfven Procellaria glacialis, blifvit ertappad ända i Schweiz; Tachypetes aqvila blef 179*2 drifven till Weser. Dylika foglar komma dock aldrig långt, utan äro på land i redlöst skick, blifva inom kort utsvultna och omkomma. Om pelagisk-litorala flyttfoglarne har redan förut blifvit anfördt, att de från sin normala väg A ibland taga af längs den submarina linien C till finska viken och Östersjön, någon gång äfven längs strömmarne till lappmarkens inre delar, Utsjoki, Enare och Kittilä. Sammalunda är Phalaropus fulicarius funnen vid Ca i Provence, Larm glaucus i Tysklands inre, och begge längs Da ända vid Kaspiska hafvet, den senare t. o. m. vid Baikal. Tringa maritima skall visa sig vid Grekland, alltså vid linien D. Ytterst sällan torde någon ostsibirisk pelagisk-litoral fogel i Sibiriens allra nordligaste delar förirra sig från O till A, och sålunda komma till Europa: man uppger (enl. Gloger) att Mormon corniculatus skulle ertappats i vår verldsdel. — I de allra flesta fall äro dessa vilsefärder skäligen onaturliga och sluta derföre redan om hösten med fogeln6 undergång. De vid linien C till Östersjön anlända arterna komma dock bättre till rätta och återvända följande vår samma väg; ibland komma de dock nu ytterligare en gång 12