nien C känner man icke mer än ytterst få fall, då någon individ skulle förirrat sig till Bottniska viken. De submarin-litorala tlyttfoglarne färdas längs flere vägar än de föregående, kunna derföre också på mångfäldt flere punkter komma vilse, antingen längs floderna inåt land, eller längs en orätt submarin väg. — Emedan eu stor del af de i detalj utredda arterna hört till denna grupp, finnas redan i det föregående anförda talrika exempel på afsteg t. ex. från linien C inåt tyska floderna. Att arterna här varit på orätt stråt bevisas nogsamt deraf, att de merendels upp träd t fåtaligt och oregelbundet, vanligen om hösten men sällan om våren (sid. 89). På samma eätt hafva arterna om våren passerat längs Kysslands floder från linien D; Anser albifrona och Tringa minuta hafva visat sig vid Wologda och Suchona. Från C har vidare den senare arten kommit vilse inåt Finland, och Charadrms helveticus nppför Bottniska viken. — Om åter en sub-marin flyttfo-gel häckar allenast uti den ostliga eller vestliga delen af gamla verlden och derföre äfveu borde flytta endast längs motsvarande vägar, kan det dock hända, att exemplar redan i begynnelsen komma in på orätt stråt och anlända till helt fremmaude trakter. Det är sålunda man måste uppfatta de exx. af Anser rvficollis och Cygnus minor, hvilka från Asiens nordligaste delar flyttat längs A förbi Ob-vikens mynning och sedermera fortsatt längs C, i stället för att arterna enligt regeln icke bort tränga vestligare än till linien D. Emellertid känner man ej något exempel på att de skulle åtföljt ishafskusten ännu förbi Hvita hafvets mynning och om hösten uppträdt i Norge. — I begge fallen af afvikelser kan fremlingen komma skäligen väl till rätta längs sin nya väg, ty till sina egenskaper afviker denna ej från den förra på något för arten skadligt sätt. Foglarne kunna öfvervintra och följa i allmänhet samma väg vid återfärden, men äro dervid naturligtvis åter utsatta för möjligheten att komma vilse.