numera på att taga fast bostad i södra Sverige och har visat sig ända i Finland. Gallinula pusilla har de senare åren häckat på ett ställe i Sverige; Emberiza hortvlana har spridt sig från sydligare nejder ända upp till Finlands nordliga delar. Rallus aqvaticus måtte genom någon tillfällig vilsefard hafva anländt till Island, men kan i följd af sin klena flygförmåga ej flytta derifrån regelbundet till vintern, utom föredrager att med svårighet tillbringa vintern derstädes i st. f. i södra Europa. För några arter, som under historiska tiden dragit sig mera nordligt och ostligt kan man med säkerhet säga kulturens framsteg hafva varit orsaken härtill: gäss, svanar och sumpfoglar hafva småningom blifvit undanträngda, men flytta ännu årligen genom de länder der de i forna tider med visshet funnits häckande, t. ex. vestra delarue af mellersta Europa. Deviationer torde i allmänhet mindre lätt leda till en varaktig påföljd, emedan den nya vägen vanligen är olik den normala. De flesta sådana afsteg iakttagas om hösten, men många också om våren; ehuru faktiska exempel icke stå till buds synes det likväl vara fullt antagligt, att foglar också på detta sätt uppnå orter, der arten förut ej funnits, och om våren sedermera verkligen fortplanta sig derstädes. Den tillfälliga kolonin kan under gynsamma omständigheter förkofras och individerna flytta i sådant fall längs den derifrån ledande vägen; de återvända hit nästa vår och arten rotfaster sig i sitt nya hemland. Måhända utkastas sedermera derifrån en ny förpost ännu längre bort, hvilken innästlar sig uti länder, som till sin beskaffenhet likna de förra, men äro afskilda från dem; ju mera vä-garne divergera geografiskt, desto större blir språnget från hufvndstationen till kolonin. På sådant sätt synes en fogel-art genom upprepade och med häckning afslutade deviationer kunna utbreda sig ryckvis, utan att någon utvandring skett direkte från en häckningsort till en annan; arterna kunna sålunda utbreda sig äfven åt öster eller vester.