menniskor, uti sin nya hemort förhållanden, som mer eller mindre afvika från de förra, i generationer arfda vilkoren för deras existens. Utvaudrarena måste då antingen rätta sig efter dem, eller gå under. Lämpa de sig efter omständigheterna, kommer deras egendomliga specifika karakter att förändras, allt mer ju större skilnaden är emellan den nya och den förra hemorten. Uti artens nya hemland inverkar klimatet och de fremtnande födoämnena, men framför allt konkurrensen med andra arter omgestaltande på invandrarens karakter; om denna icke är seg nog att emot-stå iuflytandet, måste deraf förr eller senare uppstå en ny art. Under inflytande af den förändrande kampen för tillvaron för sig går denna omgestaltning af en invandrare i de flesta fall så snabbt, att en ny art uppstår redan efter några generationer.” Moritz Wagner *) går längre och säger: ”Utan att kolonisterna en lång tid skiljas åt från sina auförvauter kan en ny ras icke lyckas bilda sig, eller ens öfver hufvud någon förändring genom naturligt urval existera. Ty oinskränkt kroasering och blandning emellan alla individer af en art åstadkommer alltid likformighet och återför till hufvudarten varieteter, som icke under en räcka af generationer blifvit fixerade.’’ Fyttfogel-arternas geografiska utbredning synes letnna ett godt stöd åt denna åsigt om vandringarnas stora betydelse för selektionsteorin. Ty i de flesta fall, der vikarierande former finnas — och sådana torde finnas af största antalet arter — bibehålla individerna samma karakter så långt de utan synnerlig svårighet kunna öfvergå oregelbundet från en häckningsplats och flyttningsväg till de närmast följande. Först då ett för arten mera betydande stängsel förbjuder en ofta upprepad blandning af individerna, uppträder arten der bortom i förändrad form. År stängslet särdeles isolerande (t. ex. Central-Asiens bergs- *) Moritz Wagaer, Die Danvia’sche Theorie and das Migrations-geselz der Organismen. Leipzig 1868.