Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Jämtlands län.1
Det allmänna omdömet säger, att jämtame äro ett föregångsfolk,
medan däremot Herjeådalen är mycket efterblivet, 50 år efter sin tid,
heter det. Förnekas kan icke, att det omdömet i viss mån är sant.
Det är heller inte underligt, att så är förhållandet. Herjeådalen saknar
ju allt vad kommunikationer heter, medan Jämtland har sin
tvärbana, sin ångbåtstrafik på Storsjön och Ströms vattudal o. s. v.
Herjeådalen har vidare ingen som hälst viktigare centralpunkt sådan som
Östersund eller Strömsund. Sveg, som man så ofta hör talas om i
tidningarna, är på långt när icke den betydande ort, som man tilläventyrs
föreställer sig. Säkerligen har en stor del av Heijeådalens befolkning
icke sett en stad eller en järnväg eller ens en riktig ångbåt.
Förbindelsen med den yttre världen förmedlas uteslutande genom landsvägar
och telefonnät. Redan dessa omständigheter förklara Herjeådalens
efterblivenhet. Att folkbildningsarbetet i detta vanlottade landskap under
sadana förhållanden icke kunnat skjuta fart, är lätt att förstå.
Därtill komma vissa säregna förhållanden, som äro gemensamma
för såväl Herjeådalen som åtskilliga trakter av Jämtland och som i ej
ringa mån försvåra för att inte säga omöjliggöra en framgångsrik
föreläsnings-, biblioteks- och annan dylik verksamhet. Vi tänka då i främsta
rummet på förhållandena under vintertiden, som på andra trakter just
är bildningsintressenas tid. Så snart tillräckligt med snö fallit — och
snön låter inte vänta på sig däruppe — då bege sig snart sagt alla
arbetsföra män och ynglingar upp i skogarna på timmerarbete, och
många besöka icke hemmet eller kyrkbyn på månader. I större eller
mindre timmerkojor sammanpackas så många arbetare som möjligt. Det
har nyligen i tidningarna varit synlig en notis om en läkares uttalande
i denna sak vid ett läkaremöte. I dessa primitiva kojor tillaga arbetarna
med möda efter dagens ansträngande arbete sin enkla kost, bestående
av stekt eller rått fläsk, med potatis och bröd till, och någon gång, när
mjölk kan anskaffas, gröt, samt vid något högtidligare tillfälle ärter,
allt betydligt nedsotat vid beröringen med de ytterst sällan tvättade
fingrarna. Där i kojorna sova de på sina hårda träbritsar under
vinternätterna, och där tillbringa de yrvädersdagar, då väderleken alldeles
omöjliggör arbete, och det vill vara mycket, innan arbetaren tvingas
föredraga den allt annat än hemtrevliga kojans skydd framför det friska
livet ute. Där sova de även bort söndagarna, såvida man icke, i stället
för att sova, tar fram den sotiga, solkiga kortleken, eller yxan sättes i
verksamhet såsom om vardagarna. Så kommer kanske vid avlöningstid
en lönkrögare och säljer dåligt brännvin för 10 kr. pr liter och
därutöver eller också kolijox (eau de cologne, salubrin eller dylikt), och icke
så få låta en stor del av sin förtjänst försvinna i dessa brottsliga blod-
1 Från en yngre präst, som tjänstgjort i en av Sveriges ödsligaste traktor,
ha vi haft nöjet mottaga denna artikel, som vi tro skall intressera våra läsare.
Det vore att önska, att Folkbiblioteksbladet erhöll dylika skildringar från andra
trakter av vårt land. fted.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
