Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tolstojs skönlitterära mästerverk äro den mäktiga, historiska
hjältedikten »Krig och fred» (1865—69) och familjeromanen »Anna Karenina»
(1876). Den förra, som skildrar den ryska nationalitetskampen
mot’Napoleon, anses med rätta som en av den nyare tidens ypperligaste epopéer
och innehåller beundransvärda episoder från slagfälten. Men på samma
gång är den vidlyftiga romanen en storslagen tidsmålning av det ryska
adelssamhället, framställt i trenne generationer, som delvis hava sina
historiska förebilder inom författarens egen släkt. Men även här
förnekar sig icke den moraliserande tänkaren, i det att den historiska
berättelsens tråd gång på gång avbrytes genom författarens egna reflexioner
om de historiska personligheterna, främst den av Tolstoj skevt och
ensidigt, nästan ytligt bedömde Napoleon, samt om »folkets» vikt och värde
i jämförelse med individens intighet. Detta rent docerande påhäng saknas
lyckligtvis i äktenskapsromanen »Anna Karenina», som intager ett
hedersrum i hela den slaviska vitterheten på prosa, ty här ligger den djupt
sedliga tendensen om äktenskapets hälgd förborgad i själva berättelsen,
som utmärker sig för en djup psykologi med en massa karaktäristiska
detaljer.
Såsom det tredje skönlitterära storverket får väl betecknas det
naturalistiska dramat »Mörkrets makt» (1886), en skakande
samhällsteck-ning av det ryska bondlivets skuggsidor, åskådliggjorda med dramatisk
kraft och hänsynslös realism. Hans andra dramatiska arbete
»Upplysningens frukter» (1889), är en tämligen harmlös satir över den ytliga
bildningen inom den förnäma världen, med framhållande av den folkliga
sundheten och tankeklarheten.
Tolstojs djupaste konstnärliga inlägg i det nutida samhällslivet
betecknas av hans märkliga roman » Uppståndelse» (1899), som i berättande
form utgör en sammanfattning av Tolstojs sociala, sedliga och religiösa
åsikter och en mördande kritik av hela det ryska samfundslivet.
Åtskilligt i denna sedelärande roman är dock onaturligt konstruerat, t. ex.
den ångerfulle furst Nechljudov — en abstrakt personifiering av Tolstojs
egna tankar och känslor på ålderdomen — och i sitt etiska nit går
Tolstoj här till ensidiga överdrifter vid sitt hänsynslösa utnyttjande av en
viss idé.
Denna anmärkning kan med ännu större skäl göras om hans
beryktade roman »Kreuzer-sonaten* (1889), vari han har drivit sitt
förfäktande av äktenskapets hälgd till en rent av naturvidrig ytterlighet och
uppställt ett oupphinneligt ideal genom kravet på en s. k. absolut
kyskhet. Även i Tolstojs uppfattning av döden spåras denna med åren allt
mer överhandtagande tendens att inprässa alla livsföreteelser i en ganska
trång, skematiskt uppgjord ram av vissa sedliga postulat, som lett till högst
betänkliga konsekvenser såväl pä det moraliska som det socialpolitiska
området. Men hans dödsscener (t. ex. »Polikusjka», »Snöstorm»,
»Husbonde och dräng», »Tre dödsfall», m. fl.) äro i sitt slag små mästerverk.
Detta ständiga sanningssökande och letande efter vissa grundformler
för all mänsklig verksamhet har till sist alldeles kvävt Tolstojs vittra
alstring, den han på sistone rent av underskattat eller låtsas ignorera,
samt gjort honom orättvist sträng mot konst och vitterhet i allmänhet.
Eller rättare sagt: inom Tolstojs bröst utkämpas allt jämt en tyst
brottning mellan hans rent skaldiska natur och hans moralfilosoferande bonde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
