Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nya religiositet han känner taga form i sin själ, som hans tankedikt
når sin väldigaste storhet; väldigast kanske i »Sagan om Gral». Därmed
är kraften uttömd. Nytt och gammalt når ej så högt och i Gralstänk
klinga blott enstaka tongångar av den gamla poesien fram ur det ädla
men skönhetstärande grubblet. Frödings utveckling är alltså ej olik
hans föregångares, men han dukade — låt oss hoppas blott för en tid
— under för den utveckling till religion, som ger Strindberg kraft att
leva sin diktnings ålderdom, kanske just för att den fallnes religiositet
var mer tvivlande, mer fördragsam, mer osjälvisk än den räddades.
Frödings diktkonst enar i sällsynt grad rikedom med naturlighet.
Hans ämnen tas från alla möjliga kretsar, han har ett historiskt sinne
som gör det flydda från de mest olika tider levande utan att minsta
ansträngning märks. Hans ordval, hans bildspråk slår genast träff, fast
han siktar på vad som hälst, det gläder, förvånar, fastnar ovillkorligt i
minnet, är olikt allt annat. Hans rytm är troligen den mest mångsidiga
någon svensk diktare ägt — kanske blott Atterbom kan tävla — och
sätter gränssten i vår verskonsts historia. Dock är Fröding alltid
lätttillgänglig. Han tycks ej blott ha skrivit ned dikten i ett drag — i
själva verket arbetade han målmedvetet och allvarligt, när han diktade
— vi läsa den ock i ett drag som det naturligaste i världen. Måhända
nådde Fröding ej de svårfunnaste tankarne, det lönligaste själslivet, den
sprödaste rytmen. Men ytlig är han aldrig. Den rikast ingivne av alla
våra diktare dignade under ingivelsens ansvar. Han tillhör folkets store
diktare i mer egentlig mening än någon efter Runeberg och Tegnér.
+ ,
+
Aret 1888, då Heidenstams första diktbok, ’Vallfart och
vandringsår, utkom, är den nya lyrikens födelseår. Heidenstams ställning till
vardagsverklighetsdikten var från början medvetet krigisk, han har,
ensam och tillsammans med Levertin, utgett stridsskrifter emot den.
Diktsamlingens första dikt prisar lättjan, en förnämt romantisk
egenskap, som 80-talets nyttighetslära ej hade plats för. Hans vandringsår
ha ägt rum i gladare, soligare länder än vårt, främst i Österlandet, som
ock har främsta platsen i hans själ. Det är ju solens, sinnesnjutningens
och sagornas land, ett land av »tystnad och färg», helt olikt 80-talets
grå industriländer. Det är ock just det gamla, otidsenliga Österlandet
Heidenstam har kärt, han ser det med förtvivlan falla för västerlandets
världsklokhet och praktiska fulhet.
- Men hur litet gammalromantiskt är dock ej i grunden Heidenstams
Österland! — Trots de sagor han förtäljt är hans skildring raka
motsatsen mot Tusen och en natt’s. Han har själv i själen mycket litet
av de österländingar han älskar, han är själv trots allt blott turist och
iaktagare. Det märks väl att han varit på väg att bli målare. Den
målande enskildheten har han alltid blick för; men han uppfattar den med
en fantasi, som är egenartad och ostyrig med stark böjelse för det
naturliga även i dess mest drastiska form. Så blir hans obesvärade
språk, hans över varandra tumlande bilder, hans dikters nyckfulla
byggnad ofta till svårt besvär för en mindre tränad diktläsare. Hans tavlor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
