Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sakna stundom storhet. Särskilt märkes detta när han skall skildra
Hellas, som han älskar men vars anda särskilt i början är hans
skrivsätt främmande. Dock denna sida i hans väsen är ej den enda.
I vissa tanke- och stämningsdikter på vers och prosa, särskilt de
små styckena »Ensamhetens tankar», möter oss svensken öppet och ej
dold bakom turisten. Grundtonen här är ett manligt allvar, som kan
växa till tungsinne. Diktaren genomlever tidens andliga kris; han tror
ej alls på den ärvda religionen men önskar stundom att tro. Han
bryter de ärvda skrankorna för det sedliga livet, hans pojkaktighet och
hans tvivel driva honom tillsammans att förhärliga söderns obundna
njutningsliv. Men hans pris därav börja skorra; han leds vid den
glädje han ämnat förkunna världen; han vänder åter till sitt allvarliga
skogsland 1i norr, väntande ett dystert enslingsliv och finnande — en
ny värld, ett nytt liv för sin diktning.
Hans Dikter av år 1895, den sista större samling han utgett, har
troligen starkare än någon annan tidbok påverkat tidens bildande
ungdom, ehuru den ej nådde så vitt och knappast mindes så väl som
Frödings bästa. Där speglades i mångstämmigt klangfull, lidelsehett,
vältalig form ett rikt och egenartat själsliv under en brytningstid:
lyckotörsten viker för handlingslust, jagkänslan för tidens samhällskrav,
nuets dyrkan för minnet och historien, gudatrotsaren börjar i nattens
ensamhet »förfärdiga gudar». Hans mängd av iakttagelser, bilder, infall,
tankar, tokigheter och snärtar åt det anständiga är lika rik som förr
men börjar få en fantasirikare, mer skönhetsmättad färg. Heidenstams
dikt är aldrig klar som Frödings. Han älskar ej så mycket en
regel
bunden strofbildning — ehuru han i Dikter alltemellanåt visar lysande
prov i den vägen — som en fortlöpande vers, ofta med långa,
vanligen jambiska rader — det beror på att han är talare mer än sångare
i bjärt motsats mot Fröding.
Som adelsman och rik man stod han ock till en början i motsats till
det folkliga draget hos denne sin diktarbror. Men redan i Österlandet
har han levande intresse för det lägre folket och i Dikters första
diktkrans »Tiveden» upptäcker han den fattige svenske lantbo han sedan
i sina prosaverk gång på gång gjort till sin hjälte. Han dyrkar de
store men mer och mer som folkets hövdingar. Han greps vid nya
seklets början mäktigt av den frihetsvåg, som då skred genom Sverge
och gav den dess högsta dikteriska uttryck i sin om Tegnérs Svea
minnande stridssång Ett folk. Men snart blev den hårda politiska
kampen hans diktarlynne för tung. Då var redan hans Jlyriska tid
till ända.
Heidenstams inverkan på yngre diktare har säkert varit stark
och kan tydligt märkas här och var såsom hos Karlfeldt, men många
klara spår har den knappast lämnat: en egen riktning har Heidenstam
ej inlett i vår diktning.
Desto mer. är detta fallet med hans gamle bundsförvant i striden
mot 30-talslitteraturen, Oscar Levertin, vilken ock vida mer genomgaende
och medvetet kämpat för stads-, för Stockholmskulturen mot den Frödingska
landsbygdsdikten. Levertins Legender och visor gav 90-talets ungdom just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
