Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 45 —
den romantik den längtade efter. Den trånad ungdomen känner i livets
brytningsår på en gång efter livsnjutning och efter idealitet hade vid
den tiden skärpts av den kris kulturlivet genomgick. Tiden behövde
religiositet — eller religiös stämning — efter 80-talets nyktra
världsåskådning och den behövde skönhet efter den nyktra, gråa livsskildringen.
Levertin gav åtminstone skenbart allt detta, främst och äktast
skönheten. Hos honom stördes ej versens klang och ordens stämningsrus
av Heidenstams nyckfullt inkastade vardagsiakttagelser. Visserligen har
även Levertin en rest från sin realistiska ungdomstid däri, att hans
skildring överflödar av enskildheter, av ord och bilder hämtade från alla
svärer, även mindre poetiska; men det är mera böckerna än
verkligheten som gett honom alla smådragen, och de äro i allmänhet till för
stämningens skull. Faran hos Levertin är ej att skildringen blir för
nyckfull eller för naturtrogen — tvärtom kan han på gammaldags
skaldevis draga till med uttryck som »vallmons ringlande skott» — utan att
den blir för konstfull, för uttänkt. Lärd som han är, har han samlat
sitt skönhetsförråd från alla historiens tider, men mest älskar han som
israelit bibliska motiv och som romantiker medeltiden.
Hos denna tidsålder återfann han bäst sin diktnings huvudmotiv,
de urgamla, kärleken och döden. Kärleken är höjdpunkten och
summan av den livsfröjd han längtar efter och fantiserar om snarare än
återger som upplevd. Just därför lyckades han fängsla ungdomens
längtande men ännu oerfarna livstrånad. Döden åter var det ämne som
bäst samstämde med ungdomens första besvikna vemod och som gav
hans poetiska livsåskådning den mystik tiden krävde. Härmed enades
yttermera den religiösa karaktär en romantisk, medeltidsälskande diktning
nödvändigt måste äga. Levertins religiösa dikt använder än judiska
ämnen, än kristna — stolt över sin judiska härkomst bands han vid
sitt folk ej av religion utan av raskänsla — och de dikter där Kristus
uppträder tillhöra hans renast fagra. Men någon religiös tro eller ens
strävan därefter fanns i intetdera fallet. Levertins grundåskådning var
i grunden vetenskapsmannens, en fast och drömfri, föga livsglad
naturvetenskaplig världsuppfattning. Hans religiösa dikt är rent ästetisk.
Endast religionens kärlekskrav stämde i någon mån med hans egen
sympatiska mer än brinnande välvilja mot människorna.
För tidens rörelser hade han föga intresse, endast en av 90-talets
strömningar grep honom starkt, den fosterländska. Hans diktning ger
ej mycket av idéernas kamp, blott av besvikna känslor, besviken lust.
Så länge känslorna äro unga lever hans dikt, starkt ännu i Nya Dikter.
Men i de båda sista diktsamlingarne (den 3:e och den sista samt
sångcykeln om Salomo och Morolf) ligger en trötthetskänsla över det han
skriver, vilken endast stundtals viker för en skapande stämning. Själva
besvikenheten skildras med en trötthet, som gör att den föga griper.
Men jämsides med denna livströtthet bor det ideal, som skarpast träder
fram hos Levertin, kravet på fasthet gentemot livets sorg och slag,
kravet på klarsyn och på mod att leva trots den tomhet klarsynen
avslöjar.
Levertins form 1i vers och prosa enade färgglans med ordmusik ;
hans prosa var behagfull och livlig mitt i all vytsmyckningens rikedom,
hans rytm var ofta konstfull, alltid klangrik och regelbunden samt
präg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
