Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 18 —
samtidigt tillhör två samhällsklasser, i motsättning mot knodden, — här
naturligtvis betecknande en andlig typ, ej något visst yrke — halvherren,
som varken är över- eller underklass.
Han klandrar också — ehuru hans diktning endast sällan är social
— den rikedomslyx och ömkar den fattigdom som stadskulturen alstrar.
Han röjer det lugna, föga politiskt intresserade frisinne, som för en tid
sedan utmärkte bonden såväl som den yngre bildade klassen. Han
röjer den religiositet som föga har att skaffa med kyrkoläran men är
nog besläktad med allvarsdraget i bondereligiositeten för att naturligt
kunna använda bibliska uttryckssätt. Bondens sunda sinnlighet enas
hos Fridolin med skaldens kvinnosvärmeri — kvinnan och kärleken är
ämnet varom den lantliga ungkarlens tankar, betagna eller besvikna,
heta men alltid manligt värdiga, kretsa. På samma sätt är Karlfeldts
bondehumor sammansatt av trygg värdighet och överdådigt skämtlynne.
Närmandet till lantlivet har i formellt avseende varit utomordentligt
riktande. Ett ordförråd och en bildrikedom så omfattande och egenartad
som Karlfeldts äger knappt någon svensk diktare. Först och främst är
han som lantman naturiakttagande mer än de flesta skalder; därtill komma
de särskilda bondeorden, ökade genom flitigt studium av bondepraktikan;
vidare de bibliska uttrycken. Slutligen har kärleken till fäderna jämte
Fridolins studier upprätthållit sambandet med äldre svensk diktning.
Romantiken kommer igen 1 den lantliga folktron på huldror, vättar o. d.
samt i skaldens svärmeri, som stundom tar folkvisans dräkt. Den
gustavianska tiden skymtar i Fridolins latinska och franska lärdom och
ger vissa sånger en färg av lantlig svensk herrgårdskultur.
Rytmiskt är Karlfeldt ej så nydanande som Fröding men dock helt
sin egen. Hans rytmer äro ytterst klang- och taktfulla, på en gång värdiga
och livfulla, rimrika, stundom konstfulla, aldrig ansträngda. I hans
känsliga dikter få de märgfulla bondeorden en förvånande melodisk och
fager klang, i hans muntra alstra de mustigt granna orden och de fylliga
klangramsorna en alldeles egenartad komik.
X +
”
Karl-Erik Forsslund är landsbygds- och dalaskald liksom Karlfeldt
men dock honom mycket olik. Han är liksom Fridolin, men i motsats
mot dennes diktare, en studerad karl som återvänt till landet. Han har
vidare skarpare än Karlfeldt anfallit stadslivet och framhävt lantlivet
som räddningen för tidens sjukdom. Men hans diktning saknar
bondedraget och saknar Karlfeldts rikedom på egendomliga bilder och uttryck
från naturens liv samt lantfolkets minnen och föreställningar.
Forsslunds äldre dikter äro tyvärr icke samlade i en diktbok —
en bok som skulle bli lika älskvärd som älskad — utan få uppsökas i
de tre böckerna Jungfru-Jan, Storgården och Storgårdsblomster. Skadan
är dock så till vida ringa, som dikterna avgjort göra sig bäst omramade
av Forsslunds fröjd-, tros-, sol- och livsfyllda (ehuru på grund av
händelsernas enkelhet stundom alltför långdragna) prosa. HKärleken och
naturen äro från början hans ämnen. 1 Jungfru-Jan uppträder naturen
mera som en bilddräkt — en fin och intagande dräkt oftast — för
kärleken, vilken ännu bär drömmens och sökandets form. Men 1i »Lyckans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
