Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 79 —
visor» 1 bokens slut klingar jublet ut, dock har det endast i vissa dikter
hunnit få den äkta poetiska klangen.
I Storgården däremot ha kärlek och natur blivit ett, och
Forsslunds sång höjer sig 1 strålande visshet att ha funnit sig själv.
Landsbygdens och hemmets pris har växt ut till livsåskådning, en livstro i
klaraste mening, byggd på utvecklingsläran, med lyckan som mål men
en lycka för alla, en lycka som främst består i samlivet med allt levande.
Dikterna i Storgården äro livstrons psalmer; i all sin glättighet, sitt
skimmer av sommarsol ha de en stark och djup klang, deras käraste
ämne är naturens outtömliga alstringskraft och de utmynna gärna i en
hymn till livets oändlighet.
Hur varmt och vackert diktaren än tolkar sin glädje i
Storgårdsblomster — där en ung barnafaders fröjd är huvudämnet — kan man
där ana att han ej i längden skulle nöjas med denna från tidens arbete
alltför avstängda lycka. Forsslund har tagit livstrons bud om allas lycka
på hårdhänt allvar.. För ett svårt och uppslitande upplysningsarbete har
han offrat ’den gamla diktvärld, där han trivdes så väl. Han uppträdde
som social diktare i Arbetare, en lyrisk skildring av alla möjliga
handens och tankens arbetsmän, en i sin art mästerlig bok som dock
står något under de föregående i poesi. I Lantliga låtar och Fria vers
och wisor har han ock vid sidan av — 1i regeln rätt allmänt hållna —
sociala dikter återupplivat sina gamla hem- och naturlåtar. I den förra
finns ännu mycket kvar av den gamla lyckoglansen men 1 den senare är
fröjden borta, och saknaden därav endast förstärkes genom att diktaren
aldrig näns låta en sorgsen visa sluta annat än lyckligt. I ersättning
förnimmas här och var i Fria vers anslag till en ny tonart, släkt med
den vackraste gamla men mer prövad och förandligad.
å +
”
Det ideal av social kampdiktare, som stundom föresvävat Forsslund,
ehuru han nog känt att hans egnaste område var ett annat,
förverkligades till en tid av en annan diktare, helt annorledes artad och från
en helt annan landsända. K. G. Ossian-Nilsson tillhör ej den skånska
riktning som OÖOla Hansson inledde. Ingående själsskildring har aldrig
varit hans fack, och ingående naturskildring har han först i sin sista
diktsamling gett från ett annat land än Skåne. Dock är han ej blott
hembygdskär och hembygdsstolt, hans kärlek hänger fast vid själva den
skånska jorden, hans stolthet och hans idéers utmanande klang bära
färgen av hans hemlands rikedom och större närhet till den stora
världens mer hetsiga kulturliv.
Det som först slog med häpnad i Össian-Nilssons dikt var dess
formella glans. Formen syntes honom medfödd — en form som kunde
kosta på sig ungefär vad som helst: den svaraste rimflätning, den mest
krävande rytm. Hans sång är eldigt tal, gjort att med rungande kraft
deklameras. Värsen är fast och regelbunden men nyttjar livfulla, ofta
nya rytmer, den använder gärna upprepning av ord, rader och strofer,
den rör sig med förkärlek med ståtliga, fylligt böljande ord. Hans
ordval är nkt, dock aldrig djupt ingaende på något särskilt omrade, hans
nybildningar och liknelser äro djärva men dock genast uppfattliga. Faran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
