Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 81 —
I de första samlingarne rimmar han visserligen mycket sällsyntare och
friare än, andra diktare, men dock tillräckligt för att ibland låta hans
tonfall minna om annan ungdomsmjuk poesi. Hans naturskildring är
där utsökt känslig både till syn och till melodi men kan bli tröttande just
genom de många fina skiftningarne. Hans grundstämning den tiden är
ett djupt ynglingsvemod, gripande men ännu något för vekt. Han kämpar
efter kraft och ljus men kan ännu ej fyllas av kampens stolthet och
ingivelse.
Men för varje diktbok växer han. Det har kommit in en ny makt
i hans diktning: antiken. Från skånsk provinsskald har Ekelund stigit
till en mänsklighetens diktare, vilkens storhet ej minskas om än ingen
utomlands och kanske blott tio svenskar veta uppskatta honom. Ingen
nutida diktare har levt sig in i Hellas’ tankevärld som han. Den
helleniska diktens djupaste innehåll är för honom människoandens seger över
den djupaste livssmärta. Ekelund är alltigenom en religiös diktare så
till vida som han alltid brottas med det innersta av alla spörsmål, själva
livsproblemet. Han är livstroende så till vida som han spänner all sin
andliga kraft för att leva, leva ett stolt och harmoniskt liv. Men hans
religiösa sökan har lämnat alla nedärvda begrepp, hans sökan efter livet
går aldrig till något yttre, det är i sin egen själ han kämpar mot döden.
Hans ungdomssorg svalkas ej; den ökas, blir hetare, allt mer förtärande.
Men samtidigt som lidelsens förtvivlan växer i hans dikt, växer ock
storheten, famnar hans sång allt starkare det högsta livsideal, jublar
den allt högre ur smärtan.
På samma gång får hans form allt manligare och större ton. Hans
skönhetssökan nöjer sig blott med de största tingen, stjärnorna, havet
och den unga människoskönheten — nej, mansskönheten. Det är
nämligen ett grunädrag hos Ekelund — och ett förbindelseled med antiken —
att kvinnans skönhet både vad kroppens och själens skönhet angår,
tjusar honom mindre än ynglingens. Hans bilder och skönhetsord äro
högst särpräglade men dock stort enkla. Hans rytm är fri visserligen,
för att hans själ skall få yppa sig fritt, men samtidigt i sin skenbara
regellöshet ytterst sträng. Varje ord, varje vändning är vald med
omutligt urval, för att känslan skall få det starkaste uttryck och
formskönheten den ädlaste prägel. Den skönhet Ekelund söker skall vara ett
med en i den hårdaste livskamp, ’den skarpaste tankeprövning härdad
viljekraft.
Anders Österling återger en tredje skiftning i det skånska lynnet,
eningen av själisk lyrik och vardagssinne, av poetiskt svärmeri och rofull
belåtenhet med verklighetens lyckomöjligheter. I hans första samlingar
övervägde den stora lyriken. Han anslog i dem en ståtlig hymnton,
varmed han, ännu ej bliven student, tog kritiken med storm. Innehållet
1 hans stora dikter var en modern religiositet, en känsla av alltet,
oändligheten, vari den enskilde uppgår, samtidigt som han i tron på
tillvarons storhet och godhet finner glädje och ro. Formen överflödade av
skönhet, bilder och ord voro fyllda av prakt och fantasi, rytmen växlade
från långa majestätiska til korta sångbara versmått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
