Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man kunde dock ej hjälpa, att de djupast syftande dikterna,
särskilt i första samlingen, ej alltid föreföllo fullt upplevda. Österlings
själslynne var ock i grunden alltför glatt och godlynt för att han skulle
trivas på höjderna. Också har han steg för steg stigit ner till mera
leende jordiska rymder. Området för hans intresse, i fråga om både
ämnes- och bildval, är ganska stort. Han har t. o. m. försökt sig på
att skildra Norrlands natur, ehuru utfallet av detta för en skåning
särskilt vanskliga företag ej hyllats av kritiken med samma enstämmighet
som flertalet av hans andra dikter.
Hur ringa den verklighet än är som Österling skildrar, försummar
han aldrig att lyfta den upp i poesins värld, att försköna och förandliga
den. Hans uttryckssätt är också egenartat. Därmed har dock från
början följt ett visst dunkel såväl i de stora hymndikterna som i de
mer verklighetsskildrande sångerna, ett dunkel, som oftast legat i själva
språkformen. Likaså har med blandningen av höga och låga ting i hans
dikt följt en ej alltid äkta naivitet, en ofta rätt betydlig smaklöshet —
enligt min mening, ty jag bör ärligt meddela, att många ansedda kritici
varken vilja höra talas om dessa eller just några fel alls hos Österling.
+ +
2
En ny svensk landsända har av Gustaf Ullman införts i svensk
lyrik: västkusten. Väl ha vi haft poetiska skildringar därifrån, dock
ingen av jämförlig rang; Ullmans skildringar gälla dessutom ej det
som naturskön sommarort länge frejdade Bohuslän, utan det undangömda,
allvarliga, oberömda Halland. Allvarlig, fåordig, fri från förhävelse, ofta
sorgtung, men med färgstänk från solglansen över strandklipporna och
med ständig aning av det nära havets storhet är också Ullmans dikt.
Starkt framträder hos honom målaredraget. Icke blott dagrar och
färgskiftningar, ej blott blommor och andra sköna ting, utan ock klippornas
linjer, hela landskapets byggnad och färgernas fördelning återger han
troget och klart. Dock hemfaller han aldrig till övermått av färgprakt,
ej heller låter han landskapsmålningen bli allt.
Det finns nämligen hos honom ett tydligt musikaliskt drag. Hans
dikt är rik på hörselintryck. Över all hans vers ligger en märkbar
tonstämning, ehuru — eller emedan — han icke strävar efter klingande
ordmusik. Hans ordval är kraftfullt på samma gång som vackert, endast
någon gång märkes ett stortaligt eller känslosamt uttryck. Hans rytm
är synnerligen ursprunglig. Den är icke särdeles konstrik, men ej heller
fri som Ekelunds. Den är rimmad men rimmen äro ofta ovanligt ställda
och orimmade rader instuckna däremellan. Värsens tonfall äger det
skildrade landskapets kärva och starka skönhet.
Aven om sin hembygds folk, allvarligt och gammaldags, delvis
efterblivet, har Ullman diktat. Dock är det helt naturligt sitt eget
själsliv han som lIyriker mest återger. Livskampen, oftast tung och
mörk, samt spänningen mellan två människosjälar – oftare mellan tva
vänner än mellan man och kvinna — äro hans huvudmotiv. Det för
honom, i motsats mot flertalet unga poecter, utmärkande är den roll
viljan fatt i hans dikt och själsliv. Livets olyckor möter han med
sårbart simne men med tåligt allvar. Sedliga krav göra sig starkt vällande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
