Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 17 —
förut knappt uppnådd skönhet verkar arbetet dock som helhet ej
överväldigande. Grundtonen är den ständigt återkommande klagan över
medmänniskornas ondska och författarens egna därigenom betingade brister.
Oaktat all ruelse springer dock egenrättfärdigheten ganska skarpt i
ögonen, om ock de vackra slutorden bidraga att försona läsaren med
mycket: ”
» Välsigna mig, din mänsklighet,
som lider, lider av din livsens gåva!
Mig först, som lidit mest —
som lidit mest av smärtan
att icke kunua vara den jag ville!»
Henning Berger: Drömlandet. (Bonnier, 4:50.)
Förfatiaren kallar sin bok en »novell», ehuru arbetet är en
sammanhängande berättelse och omfattar mer än 400 sidor. Och 1i själva
verket är det en novell, som fått romanens omfång och utförliga
miljöskildring. Boken är en ingående och stämningsrik skildring av vår
huvudstad för omkring 20 år sedan, dä Helgeandsholmen, där Helges
morföräldrar bodde, ännu stod kvar, och husen vid dess smala och gropiga
gator ännu ej raserats för att bereda plats åt Riksdagshusets
skrymmande och pompösa massa. Stockholm lever i Bergers bok: med sitt
skarpa målaröga har han skildrat staden från alla håll, i alla årstider
och under olika timmar. Hur förträffligt är icke staden sedd och
återgiven från morföräldrarnas vindskupa 1i det gamla rannsakningshäktet på
Helgeandsholmen! Men det är ej blott Stockholm som lever i
Drömlandet.” Berger inför här en förut inom litteraturen ej vidare
uppmärksammad klass: Vaktmästarkåren. Vi lära känna Bendel från
Brandstoden, Svensson från Hypoteken, Johansson i Hovrätten, Colliander i
Rådstun, Malmberg från Riksarkivet och många andra stå livslevande för
våra ögon. Här är t. ex. porträttet av Malmberg i Riksarkivet. »Den
andre var liten, trind, rödbrusig; det tjocka ansiktet, som saknade hals,
var dåligt rakat och i öronen sutto små mässingsringar. Han var i helt
svart, men fläckig och oborstad, och den vita halsduken såg ut som
hade den tvättats i pilsner. Han log ett saligt kyrkängelsleende och
utan att man visste varför, tänkte man oförmodat vid hans åsyn på en
brännvinssup 1 ett spetsglas bredvid ett halvt franskt bröd med smör
och salt kött. — Det var Malmberg i Riksarkivet; även kallad
begravnings-Malmberg, emedan han skaffade likbärare till snart sagt alla
begravningar av rang. Han hade också en liten vaktmästarbefattning i
Finska kyrkan».
Vi se in i dessa hedersmäns hem, lära känna deras sorger och
bekymmer: dålig hälsa, sjukliga hustrur, brustna förhoppningar och deras
egendomliga sociala mellanställning. En framträdande plats 1i
boken intager f. d. förste vaktmästaren Larsson, den giriga och
vällustiga gamle procentaren, som — enligt vad Colliander i Rådstun
uppgav — lämnade efter sig nära fyra hundra tusen. Det är det väntade
arvet, som nästan bildar hbokens centrum, kring vilket allt kretsar i
längtan, förhoppning, avund, kryperi och förställning. Ett par präktiga
tavlor är skildringarna från Larssons begravning och den därpå följande
överdådiga middagen i du Nords festvåning, då de kritiska gästerna,
som själva serverat vid så många eleganta middagar, slagit sig ned vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
