Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 19 —
varandra, särskilt efter det första barnets död, då han mest sörjer över
att det dött odöpt och sålunda hemfallit åt den eviga osaligheten, under
det att hon lider på ett annat och mänskligare sätt. Sedan komma de
änyo närmare varandra. Hon blir socialist och vinner mannen för den
kristna socialismens idéer, men de förbliva dock — åtminstone prästen
— halva människor. Dessa två äro icke huvudpersonerna: det är systern
Fredrika och hennes man. Till askungen i hemmet kommer prinsen, en
grevlig. godsägare av gammal och förnäm släkt, en originel, självsäker,
av egen förträfflighet till överdrift uppfylld, men på sätt och vis
tämligen fördomsfri människa, friberrinnan Akerhielms ideal av en man.
Särskilt visar han sin storhet, då han ej böjer sig för en elakartad
skördesträjk. Greven och grevinnan Rönnow äro fullt lyckliga människor; de
ha inga barn, men det betyder icke mycket: »Kan någonsin föräldrars
lycka vara så full och hel som de barnlösas?» undrar grevinnan
Rönnow. Och den präktiga Fredrika, som stoppade brödernas strumpor och
var »lilla vicemamma» i hemmet unna vi gäårna all upphöjelse och lycka;
hon är onekligen en rätt sympatisk människa.
Lämna vi den litterära synpunkten och skåda boken från
idéinnehällets synpunkt (den är ju ett inlägg i tidens frågor, vi höra om
proportionsval, rösträtt och socialism), måste man konstatera en betydande
ensidighet. Det är förvisso författarinnans fulla rätt att skriva i den
ena riktningen eller den andra, men från rent objektiv synpunkt kan
man klandra det alltför billiga i att låta ens egna åsikter framstå som
de enda möjliga genom att göra bärarna för de motsatta löjliga, ytliga
och obetydliga, såsom t. ex. professor Blix. Det är också fullt tillåtligt
att framställa sträjkande statare som samvetslösa vandaler och
arbetsgivarna som förtryckta och ädelsinnade hjältar, men det är intet
konstnärligt i den långrandiga skildringen av sträjken, till vilken boken i
sista hälften sjunker ned; om en dylik läsa vi mycket mera levande
och spännande ting i dagspressen.
Och dock, den högersinnade författarinnan har i sin bok givit prov
på demokratiskt sinnelag. Hon visar huru en förbindelse mellan en
grevlig godsägare och en i socialt avseende så långt under honom
stående person som en stackars universitetsprofessors dotter kan bli lycklig.
Man märker vid läsningen av boken, att adelsmännen också äro
människor, bara en smula noblare och mera rättänkande än andra...
Som sagt, friherrinnan Akerhielms sista bok är ganska
underhållande och kan läsas högt från början till slut.
Gustaf Ullman: En flickas ära. (Bonnier, 3: —’)
Detta är »en vardagshistoria» och en redogörelse för innehållet
skulle låta detta framstå som synnerligen banalt, men Ullmans fina
psykologi och goda stil höjer dock skildringen över det banalas nivå
och har åstadkommit en rätt läsvärd berättelse om en ung tjänarinnas
utvecklingshistoria. Hon växer upp som strykbarn i en arbetarfamilj.
som ropat in det »oäkta», av fattigvården utauktionerade barnet, sedan
kommer hon som barnflicka till en gudsnådlig prästfamilj, där hon får
övernog av slit och släp, slutligen anländer hon som ensamjungfru till
Stockholm. Förhållandet mellan henne och en ung musiker, som hyr
»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
