Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 103 —
gått sig», med hr Bergmans självuppfunna slutreflexion efter mordet:
»Så förfor man på den tiden grymt och skoningslöst mot dem som
förgått sig, ty tiden var vild och hård för tretusen år sedan.»
Att skriva så korta meningar, som hr Bergman genomgående gör,
är utan tvivel nyttigt med hänsyn till lättfattligheten men tröttar
åtminstone en äldre läsare. Å andra sidan är hans språk säkerligen alltför
poetiskt högstämt för att passa för barn. Särskilt eldas törfattarens
fantasi, här liksom eget nog ofta i hans antiktolkningar, när det blir
fråga om vinet. Han prisar dess härlighet t. o. m. varmare än Homeros.
Som en motvikt mot all poesien är väl det ställvis drastiskt grova
språket avsett. Man kan dock tvivla om uttryck sådana som »dänga
till» och »roliga visor» äro homeriska och alldeles säkert hade denne
aldrig låtit Nausikaa, konungadottern, säga »slusk». Överhuvud är hr
Bergman mycket modärn. Penelope tilltalar en sin friare med: »min
herre». Mitt i en skildring av hellenernas gudatro upplyser sagoberättaren
helt oförmedlat, att gudarne ej voro odödliga utan dogo för omkring
1500 år sedan.
Aven här kan man anmärka att åtskilliga både vackra — såsom
i skildringen av Odysseus hemkomst till Ithaka — och äventyrliga
drag borde ha medtagits, vilka nu utelämnats. I stället kunde
bearbetaren något inskränkt sina egna förklaringar, i synnerhet när
samma förklaring med korta mellanrum upprepas. Som vanligt har han
ej kunnat undvika onöjaktiga uttryck om småsaker: det var dock icke
Zeus’ »huvudhår som hade sådan makt, att när han skakade det, jorden
darrade», utan det var, när Zeus böjde sitt huvud, som Olympen skälvde.
När jag nu så skarpt framhållit de brister jag funnit i båda dessa
Homerostolkningar har jag betraktat dem mindre ur
folkbibliotekssynpunkt än ur synpunkten av deras lämplighet att spridas i mängd
såsom nöjesläsning för ungdom. För detta ändamål finner jag dem ej
tillfredsställande. Men folkbiblioteken behöva ju ej avse en sådan
massspridning av sina böcker, de kunna även bjuda sina läsare sådana som
kräva litet god vilja för att uppskattas. För folkbibliotek — och ej blott för
de högst stående — kan jag därför utan tvekan förorda här anmälda
sagböcker. Amnet verkar starkt även i den bristfälligaste bearbetning
och att tolkningar av Fridtjuv Berg och Johan Bergman allt som allt
ha större förtjänster än brister, behöver knappt sägas. Böckerna äro
för övrigt väl utstyrda — den billiga som sig bör enkelt, den dyrare
vackert nog — samt försedda med teckningar, Troja-sagan av Louis Moe,
Odyssevs-sagan av ”Tyra Kleen. Båda ha brister i fråga om figurernas
anordning, och antik stämning ger mig ingendera, men det kan ju vara
mitt fel. Moes teckningar äro kraftiga och originella, men eftersträva
ej skönhet. Fröken Kleens däremot äro synnerligen ögonfägnande.
III.
Erland Lagerlöf: Homeros” Odyssée. Ljus förlag. Pris 4 kr.
Johan Bergman: Ur forntidens sång. Ljus förlag. Pris 1 kr.
Världslitteraturen i urval och översättning. I. Antiken. Redigerad av
Henrik Schiick. Hugo Gebers förlag. FPris kr. 4, inb. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
