Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 105 —
till hans tankevärld. Men ju mer man arbetar sig in däri dess mer
finner man hans rytm, hans språk, hans stämning egenartat stolt, och
med dess större glädje hälsar man i hr Bergstedt den förste som lyckats
på svenska överföra det mesta därav. Hur havssval och frisk klingar ej
dessutom i hans översättning en dikt av Pindaros” långt mindre
mäktige, men lättillgängligare medtävlare, Bakchylides.
Lika höga vitsord förtjäna H. Solanders översättning av Aischylos”
Prometheus! och Alarik Hallströms av Aristophanes’ Molnen. Prometheus
ger, trots vissa innehållsligt ur ramen fallande partier, en sammanpressad
bild av kraften hos antikens väldigaste sorgspelsdiktare — gudatrotsets
djupt religiöse förhärligare. Molnen ger höjdpunkten av hellenisk
kvickhet, en kvickhet, vars elakhet har sydlänningens hela självsvåld och
obarmhärtighet, vars fantasispel har mer av skönhet än hundra allvarlige,
aktade mnutidsdiktare kunna åstadkomma. Båda tolkningarne äro helt
och hållet? på originalens värsslag och ha därigenom fullständigt bevisat
att dessa värsmått böra — såvitt de kunna återges — i huvudsak
bibehållas.
Det råder nämligen eljes bland våra antiköversättare en olycklig
fördom att man måste förbättra de gamle diktarne medels rim och modärn
meter, innan de kunna bjudas en nutida allmänhet. Resultatet härav blir
någonting som varken är översättning eller original. Dessutom måste var och
en, som vet hur mycket frasmakeri och falsk grannlåt, hur många vrängda
och sakligt oriktiga ordfogningar, hur mycken entonighet och tomhet i
klangen, som rimmet har på sitt samvete, när det ej behandlas av en
verkligt ingiven diktare — och en översättares ingivelse får ej vara helt
fri — var och en som vet det, måste med förvåning se hur kunnige män
synas tro rimmet vara oumbärligt för bättre lyrisk poesi. Därför har ock hr
Erik Staaffs översättning av Sophokles’ Oidipus ej blivit så lyckad som
de båda ovannämnda och detta tydligen ej tillföljd av översättarens
bristande förmåga utan tack vare en olycklig princip.
Aven prof. Paulson har i sin tolkning av Euripides Bakkantinnor
återgett körsångerna på rimmad vers. Dock gör detta i mitt tycke
mindre i fråga om Euripides än i fråga om de större och mer äkta antika
tragöderna Aischylos och Sopbhokles. Dessutom har hr Paulson som
talvärs bibehållit den sexfotade jamben, vars skönhet och lämplighet för
svenskan han med rätta framhåller. Hans tolkning förtjänar högt beröm
— den självkritik han ger i sitt företal är lika sympatisk som oriktig.
Dramen är i sin brännheta glans, sin skärande hemskhet, sin fromhet i
tal och sitt gudahån 1i sak, det bästa prov som finnes på den modärna
andens inträngande å antik mark.
Klassiska Biblioteket fyller behovet av prosaöversättningar. På
latinska området — som jag här ej närmare behandlar — har utkommit
lektor Bergmans urval ur Plinius den yngres berömda och
kulturhistoriskt intressanta brev och på det helleniska området provstycken ur
Thukydides” historia och ur Aristoteles” statslära. Översättningen synes vara
god på alla håll; hr Nordins fria tolkning av Aristoteles har skett i
lätt
1 Utkommen redan 1875.
2 Jag vill ärligt erkänna att jag — liksom jag antar mina vördade kritiske
kolleger 1 allmänhet — ei ansett det nödvändigt att granska översättningarne
rad för rad under jämförelse med originalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
