Beskrivning av svenska folkdanser / Beskrivning av svenska folkdanser / 68 (2001) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Note: This work was first published in 2001, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leksandslåten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

livlig tävlan bland pojkarna att få köpa låten av spelmannen. I
Leksandslåten får nämligen damen (även gifta kvinnor) bjuda upp till dans hela
tiden. Men genom att köpa låten, vilket var förbehållet männen, fick den
som först lyckades göra detta tillfälle att bjuda upp sin dam, samtidigt
som han (den köpande) då intager ledareplatsen.

Då en av kavaljererna (eller de gifta karlarna) fått köplåten och
spelmannen stoppat slanten i livstycksfickan, spelade spelmannen upp en
låt, och den som köpt låten steg fram på golvet och stampade. Var han
rik och storkaxig, så blev stampningen därefter. Han kunde ibland hoppa
upp jämfota och stampa till med båda fötterna samtidigt, så att det
dånade i dansstugan. När kavaljeren stampat, kom den damen fram, som
han vid förlåten blivit uppbjuden av och dansat med, och de dansade.
De andra damerna fick bjuda upp som vanligt. Under tiden passade än
den ene, än den andre av kavaljererna på att stjäla den dam som
låtköparen dansade med och dansa med henne. Dock fick ingen stjäla mer än
en gång, och ingen dam fick bjuda upp den som köpt låten, utan han
fick under tiden stå som åskådare. Men innan spelmannen spelat ut
låten, måste kavaljeren som köpt den ha tillbaka den dam han stampat
för. Då hände det ibland, merendels på skämt, att spelmannen i förtid
avslutade låten med dessa takter:



och samtidigt helt prydligt sjöng: »Säg, vill du gift’ dej, Karin» (eller
vad låtköparens dam hette). När nu låten avslutats på sådant sätt, måste
»kjolsäcken» fram, d. v. s. en ny låt måste beställas, och kavaljeren fick
stampa för sin dam igen. Det dansades lika som vid första låten, men nu
var kavaljeren mera påpasslig att i tid få igen sin dam. »Kjolsäcken»
eller »kjolsäckslåten» var en benämning för den låt som blev på köpet, och
merendels fick den, som från början köpt låten, en låt till, så att
betalningen egentligen gällde för två danser. Priset på låten var efter råd och
lägenhet, men merendels 3 shilling».

Dansen upptecknad av Carl Gudmunsson.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>