Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETETS TRAGIK
och så blir på relativt kort tid det första
bandet färdigt ännu en gång. Det kostar
honom dag och natt, men nu blir det i
ännu högre grad harmoniskt och
helgjutet än den förra mödosamma
begynnelsen. Mill erbjöd honom för övrigt en
skadeersättning på två hundra pund och
Carlyle tog emot hundra. Och efter
ytterligare två år kan han vid ett tillfälle,
då endast ett litet kapitel fattades för att
hela verket på tre band skulle vara
fullbordat, säga att "nationen på två hundra
år inte haft någon bok, som var så
omedelbart framvuxen ur en mans hjärta".
Nationen belönade honom med en
oväntad ära.
Carlyles böcker springa fram efter år
av mardrömmar, ur ett "förtvivlans
hopp", som han själv älskar att kalla sin
dystra aldrig lättade stämning. Särskilt
under den tid, då han arbetar på
"Fredrik den store", mannaårens verk, skriver
han nästan hela dagen. Endast på
kvällarna gör han, sin vana trogen, en
ridtur. Han säger: "Sammanräknat har jag,
under den tid då jag arbetade på den
boken, ridit ungefär trettiotusen mil, och
en stor del därav vintertiden i kvällens
skuggor. Solen gick just ned, när jag
steg till häst. F.ö. satt jag hela dagen
tigande högt däruppe. Jag stod fast vid att
arbetet skulle göras. Och vilket arbete!"
När han återvände från ridturen, unnar
han sig en paus på högst en halvtimme,
som han tillbringar tillsammans med sin
fru. Hon väntar honom i soffan. Han
sätter sig då vid den öppna spisen, mot
vars poster han lutar ryggen och böjer
sig fram emot den, så att röken från
hans lerpipa går ut genom rökgången.
Det är den enda ljusglimten under
hans "svarta dag".
Carlyles ungdom — han är född 1795
—• infaller under brytningstiden
mellan den gamla hantverksandan och
maskinen. Och han lär känna denna
konflikt på nära håll, eftersom det nyas män
just äro skottar och eftersom den
elementära impuls, som utgår från deras
upptäckter, just träffar hans landsmän.
England är hänfört av den nya kraft,
som avslöjat sig, och av denna krafts
oöverskådliga användbarhet. Handelns
utbredande och underkuvande av
kolonierna äro de närmast liggande
verksamhetsområdena. Landets mest lysande
huvuden är sysselsatta med att rättfärdiga
dessa nya förhållanden. Utilitarismen
och merkantilismen, som förberetts ända
sedan Bacons dagar, skapar fram ett nytt
ideal, den tidsenliga, från alla hämningar
frigjorda industrimänniskan. Manchester
uppstår.
Men det är just denna anda, som
Carlyle på det bestämdaste motsätter
sig. Från sin far, en hantverkare av
gamla skolan, har han ärvt sinnet för
det gedigna och för det av naturen
betingade mänskliga arbetet. Han
känner sig som bonde såsom hans
förfäder voro det och deras "polstjärna var
religionen". Men ingen av hans vänner
förstår den kamp han kämpar och så
ser han sig redan i unga år utdriven i
en förtvivlans ensamhet. "För mig var
världsalltet helt och hållet utan liv",
skriver han, "utan mening, utan vilja,
ja, t.o.m. utan fientlighet: det var en
omätligt stor död ångmaskin, som i
slölikgiltighet rullade sin väg fram, för att
bit efter bit krossa mig."
Under denna kritiska period gör
Carlyle genom en väns förmedling
bekantskap med den stora tyska diktkonsten:
först med Schillers dramer, sedan med
Goethe och romantikerna, av vilka han
känner sig mest dragen till Zacharias
Werner och Novalis. Och nu händer det
sig, att han med hjälp av dessa
inflytanden lär att hävda sig gentemot tidens
krav i England. Vid tjugosex års ålder
vinner han seger över sitt eget klenmod.
Denna händelse är så avgörande för hela
hans liv, att han ännu som gammal man
kan utpeka den plats, där hans
självmedvetande vaknade till liv. Det är den
väg, som för från Edinburg till den lilla
badorten Portobello. Här förstår han
plötsligt att även om han vore dömd till
avgrunden, måste han genom att
acceptera domen bevisa sig som "ett barn av
friheten". Han förstår att då inte ens
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
