- Project Runeberg -  Folklig Kultur / 1940. Årgång V /
251

(1940-1942)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PÄR LAGERKVIST

gestalter, Gubben i kalott: "Meningen,
min unga vän, det är den, att allting ska
snurra runt, allting ska snurra runt."
Samma meningslöshet finner Den
for-dringsfulle gästen vid sitt korta besök
på det jordiska hotellet. Allting är
under evig ombyggnad och allt tycks ske
utan mening. Den fordringsfulle gästen
söker finna en förklaring över sitt eget
liv, men ingen kan giva honom besked.
Till sist, då han skall dö, vågar han
äntligen gå in till hotelldirektionen, men
svaret på hans skygga fråga varför han
egentligen levat blir endast: "Ja det vete
fan! Det vete fan."

*



I novellen och i dramat förhärskar
således kaos. Men i de dikter, som
samlats under titeln I stället för tro, möter
en märklig förändring. Den våldsamma
och ångestfulla symboliken är
försvunnen, och i stilla innerliga
stämningsackord tolka dikterna en ödmjuk
tillitsfullhet inför livet:

Jag lutar mig trygg mot himmelens bröst

det stora, mörka och tunga.

Hård är din tanke men stilla din röst

o moder, du törnestungna.

*



Annu starkare framträder den
förändrade livssynen i novellen Det eviga
leendet (1920) och i diktsamlingen Den
lyckliges väg (1921), och man kan med
ali rätt från denna tid tala om en ny
fas i Lagerkvists diktning. Orsakerna
till förvandlingen äro givetvis flera,
men en dominerande torde vara
världskrigets upphörande. Kriget var slut,
förut tyckts diktaren hårt och
meningslöst, måste nu som en kontrast
till den föregående tidens ångest
förefalla ljusare eller åtminstone erbjuda
försonande drag. En viss resignerad trötthet
kan även märkas, särskilt i Den lyckliges
väg — en naturlig reaktion efter det
upprivna, krampaktigt anspända i de
närmast föregående verken.

I Det eviga leendet draga de döda i
stora skaror bort att söka Gud för att

fråga honom om livets mening. De finna
honom vara en gammal vedsågande
gubbe, som till svar på deras upprörda
frågor stilla svarar att han "inte menat
livet som någonting märkvärdigt". — Gud
är en symbol för livet, det stilla och
enkla, sådant det endast kan upplevas
bortom förnuftet, som en innerlig
stämning. Människorna i Det eviga leendet
vandra också från Gud uppfyllda av
till-litsfull förtröstan. •— Men det ödmjuka
bejakandet av tillvaron blev blott av kort
varaktighet. Redan i nästa arbete,
dramat Den osynlige (1923), ser Lagerkvist
i livet åter mörka och grymma makters
spel. Men icke enbart, han har även en
positiv tro på det andliga hos
människan. I Den osynlige uppträder
människoanden som en gudomlig makt, men
den är ej en allhärskande Gud utan
kämpar liksom människorna själva mot de
förödande krafterna och anar endast

dunkelt sin bestämmelse.

*



T^enna dualism fick sitt klart
tillspet–L^sade uttryck i Det besegrade livet
(1927), vari Lagerkvist utformar den
livsåskådning, som väsentligen präglar
hans senare diktning. I Det besegrade
livet ger diktaren med lyrisk skönhet
och mäktigt patos sin lidelsefulla tro på
människoanden som bärare av tillvarons
mening. Lagerkvist drar en skarp gräns
mellan människan eller rättare det
mänskliga och livet. Livet är den stora
naturprocessen, styrd av mekaniska
lagar, den som ständigt låter miljarder och
åter miljarder organismer födas,
fortplantas och dö utan mål eller mening.
Mot denna själlösa mekanism ställer han
människan. Men också människan är en
del av livet, och även över henne råda
därför naturens lagar. Ändock tillhör
hon icke livet, ty hennes själ anar
andra, okända rymder, och inom sig äger
hon världar mot vilka världsalltets
väldigheter äro som stoftgrand: kärlekens,
det godas, det rättfärdigas och det
gudomligas världar. Men sitt gudomliga
väsen kan människan aldrig helt förverk-

251

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:32:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/folklig/1940/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free