Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALI NORDGREN
ju över hela festplatsen, men det
hindrar inte att man endast en liten
bit från honom inte ett dugg bryr
sig om vad som talas. För några år
sedan besökte jag en hembygdsfest
i en grannsocken, inte som talare
utan bara som åhörare. En ung
författare från ett annat landskap stod
i talarestolen, han talade bra och
jag ville gärna höra honom. Det
var emellertid lättare sagt än gjort,
ty några kvinnor intill mig förde en
oavbruten och högljudd
konversation. Jag försökte titta dem tysta
men förgäves, inte heller ett hövligt
påpekande om det olämpliga
hjälpte mer än ett ögonblick. Jag tänkte
förstås en del kritiskt om kvinnans
pratsjuka och bristande
möteskultur. Några år senare stod jag själv
som talare vid en annan sockens
hembygdsfest. Jag hade att hålla
invigningstalet för en ny
hembygdsgård, men det var ett kort tal på tio
minuter och bör således ha varit
uthärdligt oavsett dess kvalitet —
men mitt framför mig fattade
föreningens ordförande posto,
inbegripen i det livligaste och mest
upprymda samtal med den ledande
mannen i den hembygdsförening
där gummorna varit så talträngda.
När sådant händer med det friska
trädet...
Vid friluftsmöten har folk ofta
inga hämningar, man anser sig ha
rätt att göra vad man behagar. Men
naturligtvis händer sådant också
inomhus: alltså det att folk sitter
och pratar, viskar, gör miner e. d.
En "talare" som läser innantill
märker förmodligen ingenting, och
kontakten mellan honom och åhö-
rarna avtar med tidens kvadrat.
Men den som verkligen talar, som
vill komma i kontakt med
åhörarna och kan göra det han pinas och
hämmas av vad han ser. Kanske
han kan "huta åt" fridstörarna,
men hans ämne och ton kan också
vara sådana att han inte vill göra
det. Det blir emellertid publiken
som förlorar på den drullighet hos
enstaka åhörare som tar verve och
spänst från talaren.
Jag frågade för inte länge sedan
en framstående föreläsare som
talat på min skola vad han tyckte om
publiken. Jag hade ju sett
ansiktena som vittnade om djup
gripenhet och hört de intensiva
applåderna som sagt detsamma, men jag
ville i alla fall höra vad han
sett-Jo, den var nog bra, men det var ett
ungt par som suttit och viskat hela
tiden. Inte så det hörts för ali del,
men han hade sett det och störts av
det. Men så tillade han som den
fine och artige man han var: "men
unga människor må ju ha lov att
vara förälskade". Det instämmer
jag gärna i, men jag som just nu
inte har någon skyldighet att vara
särskilt artig i bedömningen av
sådant måste få tillägga: de
förälskade får inte uttrycka det så att det
stör andra människor, som kanske
f. t. vill ägna sig åt andra
njutningsmedel.
En och annan kanske tycker att
sådant som jag nu berört är
bagateller. Men jag menar: nej. Det är
två viktiga saker det gäller. Den
ena aktningen för de andliga
värdena (jag utgår ifrån att talaren
vill meddela något om sådana), den
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
