Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M. E. SALTYKOV
och till döden besviken får Arina
Petrovna äta sin ålders bröd som
nådehjon på Golovljovo.
Judusch-ka driver sedan sin son i döden,
och till sist gå som spöken
omkring i det stora Golovljovska
huset utom Juduschka själv Arina
Petrovnas två dotterdöttrar,
också de degenererade och
misslyckade: som
andraplansskådespeler-skor gastera de i guvernementets
garnisonsstäder, och det säger sig
självt att de förekomma lika flitigt
på officersmässarna som på scenen.
I en förfärande ensamhet framlever
Juduschka sitt liv, som endast är
en fortskridande andlig och
lekamlig upplösning. Spöklika minnen
och fragment av minnen dansa
kring i det förpestade huset: "Från
alla håll, från alla vrår i detta
förtappade hus var det, som om de
’dödade’ krupit fram. Vart man än
gick, åt vilket håll man än vände
sig, rörde sig överallt grå spöken.
Se där pappa Vladimir Michajlovitj
i vit nattmössa, med gäckande
tunga och citerande Barkov, se där
brodern Stjopka, dumskallen, och
bredvid honom brodern Pasjka,
den beskedlige. Se där Ljubinka
och se där de sista skotten av den
Golovljovska stammen: Volodka
och Petka ... och allt var berusat,
otuktigt, plågat, bloddrypande ...
och över alla dessa spöken svävade
detta levande spöke, som var ingen
annan än han själv, Porfyrius Vla-
dimirovitj Golovljov, den siste
representanten för en utslocknande
ätt."
III.
"T^amiljen Golovljov", detta
Sal-A tykovs yppersta verk, har
förutom som konstverk och
psykologiskt dokument framför allt
betydelse genom den samhällskritik,
som det latent innehåller. Denna
roman är ett debattinlägg i en
samhällsfråga av vital betydelse.
Medlemmarna av familjen Golovljov
äro de sista representanterna för en
släkt som med bojarisk makt och
myndighet härskat över sina
livegna, sina "själar". Men i en annan
samhällsställning — till exempel
som hantverkare eller bönder, som
ämbetsmän eller köpmän — skulle
de för länge sedan gått en snabb
och säker undergång till mötes på
grund av degenerativa tendenser,
som så olycksbringande ligga dem i
blodet. Då livegenskapen, det
system som hållit dem över ytan så
länge, upphör, äro de obönhörligt
dömda att gå under. Vad Saltykov
vill inskärpa, är sist och slutligen
att de företräda en horribel social
ordning. Man kan så länge det finns
förtryckare och förtryckta, inte
frånkänna Saltykovs illustration
av denna förvända sociala ordning
en skrämmande och fascinerande
aktualitet.
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
