Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAXWELL ANDERSON
framgång. Med sin fräna ton föregrep
den Remarques fem år senare utgivna
roman, "På västfronten intet nytt", och
den realistiska krigslitteratur som
därefter uppstod. Hos oss spelades den 1929
på Dramatiska teatern i en föreställning
av Per Lindberg (med Sven Bergvall och
Lars Hanson som de bägge populära
typerna Flagg och Quirt och Harriet Bosse
som den franska värdshusflickan).
Samma år hade också Blancheteatern
fått korn på ett litet älskvärt lustspel,
"Saturday’s Children", som den gav
under den farbroderligt urskuldande titeln
"Så’na barn". Det var Maxwell
Andersons andra internationella succéspjäs
(skriven 1927). Den spelar i amerikansk
medelklass och handlar om ett ungt par,
som gifter sig, men vars äktenskap
trasas sönder av själva tristessen att vara
gift. De bägge fördomsfria ungdomarna
kommer då på den lysande idén att
skiljas — och etablera sig i ett fritt
förhållande. Han blir på nytt hennes älskare,
som smyger sig in genom fönstret, och
kärleken har åter blivit ett eggande
äventyr.
Pjäsen var ett lustigt ingenting — men
skriven av en författare, som visste vad
hans publik ville ha.1 I olikhet med
0’Neill och en rad yngre amerikanska
dramatiker har Maxwell Anderson aldrig
sökt eller fått något stöd av de många
små experimentscenerna i U.S.A. Han
har vänt sig direkt till de professionella
teatrarna i övertygelsen om att det var
där som de avgörande slagen stod och de
verkliga segrarna var att vinna. Det
tjugutal skådespel han hittills skrivit,
har också alla spelats på Broadway,
liksom det är inför denna publik
han på allvar har slagit igenom. Man
möter ofta en böjelse att vilja
misstänkliggöra en författare, som
framträder med dylika aspirationer: han
har kompromissat med den så kallade
publiksmaksn, brukar det heta. Men det
gäller inte i fråga om Maxwell Anderson.
1 Ännu så sent som hösten 1937 gick
stycket — under titeln "Forbuden frukt"
— för fulla hus på teatern Masken i Oslo.
Tvärtom har ifrån första stund hans
program varit att det nu är tid för diktarna
att återerövra teaterscenerna.
Hans första skådespel — från 1923 —
var också ett versdrama, "White Desert",
men det gjorde fiasko — och därför har
Maxwell Anderson fått kämpa sig igenom
hela sin senare utveckling för att kunna
förverkliga sin stora teaterreformatoriska
idé.
Man kan urskilja olika linjer i denna
utveckling. En grupp av Maxwell
Andersons äldre dramer har fått sina
motiv från Amerikas historia: "First
Flight" (om Andrew Jackson), "The
Buccaneer" (om kaparkaptenen Henry
Morgan), "The Valley Forge" (om
Washington) och slutligen — som
höjdpunkten i denna genre —
versskådespelet "Night over Taos" (om spanjorernas
och amerikanarnas strider i New Mexico
1847). En annan grupp är moderna
sociala tendensstycken: "Outside looking
in" (om de unga arbetslösa), "Gods of
the Lightning (om
Sacco-Vanzettiaffä-ren), "Gipsy" (om den moderna
"frigjorda" kvinnan) och till sist den i ett annat
sammanhang nämnda satiriska komedin,
"Both your houses", med vilken denna
linje i hans författarskap kulminerat.
Men alla dessa skådespel tillhör ett
numera avslutat skede i Maxwell Andersons
utveckling. Den metamorfos, som
förvandlar dramatikern till en diktare, äger
rum omkring 1930. Det är då han tar upp
versen på allvar och skriver sina två
första världshistoriska skådespel,
"Elizabeth the Queen" (1930) och "Mary of
Scotland" (1933). Bägge är de erotiska
tragedier i storpolitisk miljö. Drottning
Elisabeth låter mörda Essex därför att
hon vet, att han vill bli kung, och att hon
älskar honom så högt, att hon skulle
komma att underkasta sig hans vilja —
till skada för England. Maria Stuart
faller, därför att hon av moraliska skäl
måste avvisa Bothwell. Hon beskylles för
lättfärdighet men lider nederlag för att
hon är alltför moralisk. I den stora
slutscenen mellan de bägge drottningarna
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
