Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
förklarar Elisabeth för henne, att det
ingenting betyder vad en människa är,
blott vad de andra anser om henne —
världshistorien är de mänskliga
förfalskningarnas historia.
Med dessa effektfulla dramer —
skrivna med Shakespeare som det stora
föredömet •— befästes Maxwell Andersons
ställning i amerikansk teater. De bägge
berömda skådespelerskorna Lynn
Fon-tanne och Helen Hayes spelade drottning
Elisabeth och Maria Stuart — och
spelade bägge styckena till seger. Ännu en
stor primadonneroll skrev Maxwell
Anderson, då han för Katherine Cornell
gjorde den malajiska prinsessan Oparre i
"The Wingless Victory", ett skådespel,
vars handling är förlagd till en
hamnstad i New England under den värsta
puritanska tiden. Kapten Nathanael för
med sig hem från en sydhavsfärd en
färgad hustru — det är Oparre — och
två små barn som han fått med henne.
Men puritanerna driver henne i döden.
De är kristna och ägnar sig lidelsefullt
åt missionsarbetet bland de färgade
folken. Men se dessa mitt ibland sig, det
vill de inte. Det är Rassenschande.
Stycket är av en stark teatralisk effekt —
men framför allt är det en roll, full av
tacksamma "nummer" för den
skådespelerska den är avsedd för.
Efter att genom dessa sceniskt
verkningsfulla men ännu en smula för
"professionella" skådespel ha lärt sig
behärska teaterns teknik till fulländning är
Maxwell Anderson mogen för de stora
mästerverken. Liksom den
shakespeares-ka formen av Shakespeare själv
användes för (på hans tid) moderna ämnen,
har Maxwell Anderson gestaltat vår tids
problem i en poetisk form, som höjer
dem skyhögt över den platta
vardagsprosan och återigen gör teatern till ett
hemvist för den stora konsten. Början
gjordes med hans lyriska gangsterdrama,
"Winterset", med vilket han 1935 vann
de amerikanska kritikernas pris, Critic’s
Reward. Man har kallat dess unge hjälte,
den arbetslöse Mio, en modern Hamlet.
Liksom denne är han besatt av tanken på
en ädel hämnd: att reda upp de omstän-
digheter, under vilka hans far, en
anarkist, för många år sedan oskyldig
skickades till elektriska stolen. Det är hans
livsuppgift, hans öde, som för honom
till de skumma gränderna under
Brook-lynbron i Newyork. Och där, i ett fuktigt
kyffe, utanför vilket regnet skvalar ned,
råkar han alla de män, som en gång varit
inblandade i det gamla justitiemordet
(bakom vilket Sacco-Vanzettiaffären
tydligt skymtar). Där är gangstern Trock,
den gamle domaren, som blivit
sinnesförvirrad av samvetsförebråelser, och den
judiske musikern, som kunde ha räddat
anarkisten med sitt vittnesmål men
tegat av fruktan för Trocks hämnd. Men
samtidigt möter han också sin kärlek i
den unga Miriamne. Hon återskänker
honom tron på livet samtidigt som han får
den klarhet han sökt. För hennes skull
är han beredd att avstå från hämnden,
stryka över och gå vidare. Men det
finns inget "vidare", ingen framtid och
ingen lycka för unga människor i en
värld, där gangsters huserar. Mio och
Miriamne blir skjutna i gränderna av
Trocks män.
I denna bittra och underbara scen är
det ett annat drama, som träder fram för
åskådarens minne, "Romeo och Julia",
återuppståndet i ett nutida
förbrytar-kvarter. Men det är inte längre fråga om
någon imitation av Shakespeare. Maxvell
Anderson har själv nått upp till en
"shakespearesk" höjd och därmed infriat
de krav han en gång ställt på sitt
dramatiska författarskap. Märkligt var också
att se, hur denna tragedi, som i år
spelades på Nya teatern i Stockholm, blev en
betydande publikframgång i Bränners
fina regi och med Sture Lagerwall i
huvudrollen. Det stora dramat förmår
alltid att göra sig gällande.
Lika tragiskt som "Winterset", lika
poetiskt och uppsluppet är "High Tor",
Maxwell Andersons nästa, stora,
"shake-speareska" drama, som blivit jämfört
med "En midsommarnattsdröm", och
som också blev en teaterhändelse i
Sverige.
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
