Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAXWELL ANDERSON
High Tor är en klippa vid
Hudsonflodens mynning. En gång indianernas
offer- och begravningsplats, är den nu
en romantikens sista tillflyktsort i en
hård och mekaniserad värld.
Tomtjobbare försöker komma åt den — och
ur-hålkar den inifrån — men den som äger
klippan, den unge natursvärmaren van
Dorn, vägrar att antaga deras köpeanbud.
Hans fästmö Judith överger honom
därför att han är så omöjlig, när det gäller
pengar, och ensam och övergiven strövar
van Dorn omkring på sin klippa, medan
den insvepes av nattens skymning och
skuggorna av det förgångna.
För flera århundraden sedan har
nämligen ett holländskt skepp förlist utanför
High Tor, och de döda sjömännens
vålnader går igen, spejande efter ett fartyg,
som skall hämta dem, men som aldrig
kommer, eftersom "den gamla världen"
är död! De driver emellertid sitt gyckel
med tomtjobbarna, som irrar omkring på
klippan utan att kunna hitta hem, och i
detta fantastiska möte blandar sig så ett
gangsterband, som sökt sin tillflykt
däruppe i mörkret, medan polisen med
tjutande sirener far förbi nere på
landsvägen. Skådespelets vidunderliga
stämningsvärld får plötsligt ett inslag av
hårdkokt amerikansk knockaboutkomik
— för att till sist kulminera i den
groteska och ironiska scen, där de bägge
tomtjobbarna efter att ha plundrat
gang-sterna hamnar i sin egen grävskopa och
där finner sig dinglande mellan himmel
och jord, mellan fantasins störande
påhitt och deras egen krassa och prosaiska
verklighet.
Under tiden har emellertid van Dorn
funnit Lise, den holländske sjökaptenens
unga, vackra och vemodigt längtansfulla
hustru från en för länge sedan förgången
tid. Det är ett sällsamt kärleksmöte
mellan två människor från olika tidrymder i
evigheten. Hon älskar honom — men
förbjuder honom att älska henne tillbaka.
"Jag är bara en dröm, och man skall inte
älska drömmar!" Det blir själva poängen
i stycket. Då morgonen gryr, gangsterna
tas av polisen och tomtjobbarna avslöjas
som ett par komiska skojare, försvinner
holländarna som skuggor i solen. Van
Dorn förenas med Judith — och säljer
klippan. Han vill inte längre drömma
sig kvar bland det förflutnas vålnader.
Människorna hör den levande nutiden
till.
Efter detta märkliga och märkvärdiga
skådespel, som genom sina poetiska
effekter och sitt osedvanliga språk intar
en särställning inte blott i Maxwell
Andersons diktning, utan i modern
dramatik över huvud, kommer ett historiskt
drama, "The Masque of Kings", skrivet
1937.
I det gamla österrikiska
Mayerlingdra-mat har Maxwell Anderson — liksom i
sina historiska tragedier från
renässansen — funnit en tacksam erotisk
konflikt mot bakgrunden av en politisk. Men
det är inte (som det var i filmen) den
tragiska kärlekshistorien mellan prins
Rudolf och Marie Vetsera, som är det
väsentliga i dramat. Rudolf tar inte livet
av sig av "olycklig kärlek". Han gör det
därför att han politiskt och mänskligt
har misslyckats. Han har satt som sin
uppgift att störta sin gamle tyranniske
far, kejsar Franz Joseph, avskaffa
enväldet och ge folket frihet. Ett tag ser
det också ut som om hans upprorsförsök
skulle lyckas. Men i samma ögonblick
det går upp för honom, att han för att
fullfölja sitt mål måste tillgripa samma
terroristiska metoder som den gamla
regimen, utljuta blod i frihetens namn —
då ger han upp. Han har inte den
hårdhet som tarvas för vad den gamle
kejsaren cyniskt kallar "the realities of
go-vernment". Eller — som kejsarinnan
sammanfattar sin dyrköpta livserfarenhet
— "allt det vi kalla civilisation är byggt
på de dödas tystnad".
I denna konflikt är så invävd
kärlekshistorien mellan Rudolf och Marie
Vetsera. Hon är den enda kvinna han älskat,
och han vet inte, att hon ursprungligen
skickats på honom som en av faderns
många spioner. I det kritiska
ögonblicket låter Franz Joseph honom förstå
detta — och det ger honom den sista
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
