Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAXWELL ANDERSON
Gentemot dem som kritiserat Maxwell
Anderson för en alltför stor smartness i
behandlingen av dramatiska ämnen, gör
han gällande, att en dramatiker över
huvud inte kan vara nog smart, nog
skicklig i sitt yrke. Ty han måste segra
i nuet. Ingen har blivit en betydande
skådespelsförfattare genom att dra
växlar på en framtida läsekrets. Därför skall
han också kunna välja sådana ämnen,
som "will be of immediate interest to his
time and hour", d. v. s. är av omedelbart
intresse för ögonblicket. Just i det säkra
bedömandet av ett ämnes förmåga att
väcka publikens uppmärksamhet röjer
sig den födde dramatikern. Att välja ett
ämne av vaga, känslomässiga grunder är
att låta slumpen avgöra dramats
framgång, och att överlåta något åt slumpen
är helt enkelt ett okonstnärligt
tillvägagångssätt.
Men att ett ämne är betydelsefullt för
ögonblicket, betyder inte att det är
"aktuellt" i journalistisk mening.
Tvärtom, här lurar en fara för den moderna
dramatiken — att den deklasserar sig
själv till att bli reportage av
verkligheten. Ty ett drama skall vara förklaring
av det som händer i det som synes hända.
Dess författare skall vara diktare. Han
skall vara det i sina tankar — men
framför allt i sitt språk. "The importance of
making language effective", är ett av
Maxwell Andersons slagord. Därför har
han gjort versen, en fri, böljande
blankvers, till sitt speciella dramatiska språk,
och han är den förste dramatiker i
modern tid, som verkligen lyckats
genomföra ett dylikt program.
Versen är känslornas uttrycksmedel,
och samtidigt är den teaterns klassiska
språk, som diktarna måste återvända
till för att kunna erövra själva teatern.
Den amerikanska dramatiken har enligt
Maxwell Anderson stora framtida
möjligheter att göra teatern till "a national art
of power and beauty", en konst av
styrka och skönhet. Det är emellertid i
första rummet hans egna insatser för
detta mål, som gör honom både till en så
fängslande författare och till en så
tidstypisk gestalt i nuvarande läge, då ali
mänsklig kultur hotas till livet av
förstörelsens makter och därför som aldrig
förr måste bli kämpande.
Svenska Dramatikers studio
den förra säsongen i Stockholm startade
försöksscenen, har under innevarande
säsong redan hunnit med två pjäser.
Naturligtvis har en försöksteater av detta
slag betydligt större svårigheter att
brottas med än en "riktig" teater. Dels skall
den spela icke förut uppförda svenska
skådespel — d. v. s. dramer som de
stående teatrarna av en eller annan
anledning icke vågat sig på. Dels finns det
f. n. ingen lämplig lokal för
verksamheten. Detta spelår har dramatikerstudion
slagit sig ned i Borgarskolan, där Lars
Levi Laestadius’ "Framåt" och Rudolf
Värnlunds "Vägen till Kanaan" givits.
Scenens begränsade resurser tillåter inte
snabba omdekorationer och det är
knappast möjligt att göra ett stycke, som
bygger på vridscenens tekniska finesser,
rättvisa under sådana förhållanden.
Värnlunds drama blev därför en matt
historia, men Læstadius skådespel fick
ett mycket uppmärksammat framförande.
Studion har naturligtvis uppgifter att
fylla och har möjligheter att prestera fina
saker, men de ledande böra nog ännu så
länge begränsa verksamheten till sådana
stycken, som med fördel kunna sättas
upp trots mindre goda tekniska och
ekonomiska resurser.
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
