Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GüNTER DALLMAN
strykas, att den konstnärlige anmälaren
av böcker -— liksom hans kollega
teaterrecensenten — när han befinner sig i
toppform, själv syftar åt att besvara en
boks mästargrepp med anmälans
mästerskap. D. v. s. han syftar till att själv
igen skapa ett litet konstverk. Att
konstverket i fråga bör skilja sig betydligt från
en recension, som, ganska amatörmässigt,
bjuder på två tredjedelar
innehållsredogörelse, borde vid det här laget vara
självklart. En vederhäftig recension, som
kan tas på allvar och med behållning
läsa även av den, som kanske tycker
just det motsatta i vissa punkter, fordrar
framför allt respekt för författarens
synpunkter och mycken lyhördhet för de
anledningar som varit upphov till en
boks utformning. En bok som verkligen
stannar i läsarens minne, förtjänar en
omsorgsfull och öm finkamning, den
rentav kräver att recensenten gör sig
mycket ingående bekant med de
handlande personerna och de idéer och
inspirationer sora uppbär handlingen. Det
finns många goda böcker som frestar
anmälaren att göra utflykter långt in i
tankeassociationernas oändliga skog, att,
för att uppspåra en viss romanfigurs
beteende, ett visst för boken avgörande
handlingssätts psykologiska eller
moraliska halt, förlora sig i historiska eller
estetiska betraktelser som strängt taget
inte hör dit. Men detta "strängt taget"
bör i detta samband inte användas annat
än med vederbörlig reservation.
Friheten att genom idel prat ta död på den
bok, som läsaren väntar sig få en
redogörelse och en kritik för, måste av lätt
insedda skäl vara ytterligt beskuren. Men
annars rymmer just recensentyrket
ganska stora och ganska naturliga friheter.
Som i varje annat yrke växer även här
mannen med sina uppgifter, d. v. s. han
behärskar ämnet ju bättre, desto större
hans kunskaper i ämnet är. Just en
romankritik fordrar ganska stora
förutsättningar, inte endast tekniska,
kunskapsteoretiska sådana. En god roman
— om vi nu (läsaren får ursäkta
motsättningars djärvhet i exempel!) tänka på
lindsets "Kristin Lavransdotter" eller ett
annat epos, Hemingways "Klockan
klämtar för dig" — bygger upp en oerhört
brokig värld, uppfylld av tillvarons och
de samtidas dramatiska samspel, en god
roman tänder eld på läsarnas sinnen. Det
räcker då knappast för en recensent att
endast vara läskunnig. För att räknas som
omdömesgill måste han förfoga över ett
ganska rikt mått av insikt i tingens
sammanhang och människornas roll i detta
sammanhang, han måste även ha reda på
känslolivets otaliga förgreningar, på alla
utvecklingsmöjligheter samhället och
samhällsmedlemmarna råkar ut för. Just
det problematiska, det invecklade,
stundom också det outgrundliga, som står
utanför definitionernas snäva livsrum, brukar
sporra en romanförfattare. Hur skall en
recensent kunna döma här utan att
fördjupa sig i framställningens ibland
kanske svårt uttydda genvägar, utan att med
ali den människokännedom, han äger,
följa romanfigurernas kanske "ovanliga"
psyke och beteende? Lyckas recensenten
med att — oavsett vilka värdeomdömen
han har att anföra om själva bokens
framställningssätt, stil o. d. — trolla bort
läsaren så att han känner sig
medupp-levande, kanske medansvarig för den
anmälda bokens sentens, lyckas han att
förmedla en fläkt av bokens specifika sfär
och idévärld i en, gärna knapphändig,
redogörelse, som förstår sig på
väsentligheter, då förtjänar han författarens tack.
Vad vi ville hävda är, att det knappast
finns några faststående regler eller
"recept" för bokanmälans svåra konst.
Ansvaret, som tynger detta yrke, hänför sig
framför allt till det värdeomdöme en
recensent skall prestera. Det framkallar
ibland munterhet, om en bok, även en
värdefull sådan, får rätt så motsatta
betyg av de "sakkunniga". Men frågan är
alltid, vilka verkliga, konstnärligt
vägande skäl en anmälare kan anföra för sitt
värdeomdöme. Det kan ha öderdigra
konsekvenser, om en recensent
missförstår en författares uppsåt. Att förslå
dessa uppsåt och kunna kritisera (=
granska) dem, är just en vägledande
förutsättning till den krävande uppgiften:
att värdesätta en bok.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
