Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige och Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det har talats mycket om, huru vi svenskar, norrmän
och danskar kände hvarandra för litet, och såsom vanligt ha
vi svenskar tagit emot en anklagelse, som i själfva verket
icke gäller oss. Ty vi svenskar kände Norge så grundligt
som sällan ett folk känt ett annat. Vi kände alla den norska
politikens ledande män, vi läste alla Norges författare och,
vi sjöngo Norges sånger. Ett utomordentligt stort antal
svenskar voro genom upprepade besök kanske mera förtrogna med
Norges natur än med vårt eget lands.
Men sant är, att norrmännen icke kände oss. Denna deras
okunnighet var så stor, att det är rent gåtfullt huru något
sådant kunde äga rum, under dock nästan ett helt århundrades
politiska förening. Detta vittnar mera än något annat om
norrmännens ingrodda ringaktning för vårt land. Ty äfven en
motståndare anser man sig dock göra klokast uti att så mycket
som möjligt lära känna – om man ej ringaktar honom.
Utrymmet tillåter icke att närmare bevisa ofvanstående, – om det
nu behöfver någon bevisning. Men vi kunna dock ej låta bli att
anföra ett par små exempel, som vi tro vara talande nog.
Mot slutet af 1870-talet gjorde jag personlig bekantskap med en
af Norges diktare. Han var väl icke en af de allra främste, men
dock så ansedd, att han i många år uppbar »digtergage» af stortinget.
Det befanns nu, att denne norske skald aldrig hade hört talas om –
Carl Jonas Ludvig Almquist.
När fråga uppstod om Pontus Wikners kallande till Norge,
berättades det, att Norges gamle filosof, professor Monrad,
skaffade sig Wikners skrifter. Han blef upptänd af en liflig
beundran för Wikner och var väl en af dem som mest bidrogo
till att denne till sist fick platsen i Kristiania. Men tills
denna direkta anledning förelåg, hade Monrad af sin svenske
kollegas författareskap icke läst en rad.
I september månad år 1887 vistades i Stockholm en af Norges
mest kända och högst uppburna män, – för öfrigt en af Sveriges
få uppriktiga vänner i Norge. Han kom hit under det nyvalen
som bäst pågingo till Riksdagens andra kammare. Det befanns –
jag kan intyga det själf – att denne norrman icke hade en aning
om, att dessa nyval utgjorde valtillfället nr två i Sverige under
år 1887. Andra kammarens upplösning i mars månad samma år, de
förbittrade partistriderna under nyvalen i april och all kamp
under den därefter följande »majriksdagen», – allt detta, som
låg några få månader tillbaka i tiden, hade norrmannen aldrig
hört talas om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
