Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvarthän än ögat spanande vände sig, såg det endast
andespökerier, och örat fylldes oupphörligt af ljudet af dödas ben,
som slogo mot hvarandra. Dödsfåglarna hälsade den gamla
med ett hest tjut och smekte henne med sina vingar. Men
hon böjde sig ner till knotorna, och lågorna sträckte sig
emot henne under det hon mumlade:
»Till bröllopsdansen, till bröllopsdansen
kär brudgum min!»
Max skådade med fasa på henne, men Kasper fattade
stöpslefven. »Tre!» ropade han. Den tredje kulan föll.
»Tre», klingade det bland klipporna. »En, två, tre!»
ropade den gamle och kastade kulorna skramlande till Max fötter.
Men på samma sätt som det kommit, försvann äfven
detta spökeri bakom klipporna. »Fyra», hördes nu Kaspers
stämma. »Fyra, fyra, fyra, fyra!» klingade det, som om
ekot växte med hvarje rop. Det brakade i buskarna,
grufliga djäfvuls- och djurgestalter visade sig och försvunno åter.
Flåsande, gnäggande och larmande närmade sig i luften
den vilda jägarskaran, hundar skällde, hästar gnäggade,
jakthornets gälla ton var redan tydligen förnimbar, och
uppskrämdt af jägarens närhet framilade ett ondskefullt och
illistigt vildsvin ur snåret och sprang rakt på trollkretsen.
Max drog sin hirschfängare, men det borstbeklädda djuret
reste sig på bakbenen och drog upp genom luften öfver de
tvenne friskyttarne.
»Fem!» ropade nu den nattlige arbetaren. »Fem, fem,
fem, fem, fem», upprepades det hemska ljudet i klyftorna.
Ugglorna fladdrade å nyo med sina vingar och tjöto sitt
»uhuhu», människobenen rasslade, hundar skällde, piskor
smällde, hästhofslag hördes och gnäggandet af motspänstiga
hästar träffade å nyo örat. En skock vargar störtade med
uppspärrade gap mot kretsen. Mekaniskt drog Max åter
sin klinga, hans enda vapen, medan den röde hånfullt
skrattade; men stormen brusade bort öfver de två kulstöparnes
hufvuden. Piskade af hvirfvelvinden vältrade sig de
ovädersdigra molnen mot hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 02:34:23 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/folksagor/0160.html
