Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kasper bäfvade men fortsatte sitt fruktansvärda arbete.
»Sex», klingade hans stämma genom åskans buller. Med
fasaväckande och hemskt skratt återgaf ekot ropet
sexfaldigt. Nu var den vilda jakten framme och drog öfver
friskyttarne, skakande luften med fruktansvärdt larm och tumult
som blef allt vildare och galnare. Klippväggarna bäfvade.
— »Darra — det är den vilde jägaren och hans följe!»
ropade Kasper, och af förskräckelse tappade han stöpslefven.
Luftandarna tjöto en sång genom åska och storm, när de
drogo förbi, som kom själen att bäfva och skar igenom
märg och ben. Den lössläppta stormen instämde i deras
hemska sång och rasade som om han ville lyfta jorden från
sina grundfästen. Den brusande vinden ryckte upp de
största träd, klippstycken störtade ner från höjderna i dalen,
åskan dundrade utan uppehåll, lysande blixtrar slingrade sig
som ormar kring årtusenden gamla trädjättar och slogo dem
till marken, de darrade omkring Kaspers hufvud, jorden
bäfvade och öppnade sitt inre, nattgestalter uppstego, och
öfver allt fladdrade blå lågor upp.
Och under alla dessa nattliga fasor och allt detta buller
ropade Kasper med förtviflans stämma: »Sju, ve! — Samiel!
Samiel, hjälp! — Sju, ve!» - »Ve, ve», återskallade det
tusenfaldigt ur klipporna. Max tumlade halfdöd af
förskräckelse ut ur trollkretsen. »Samiel, hjälp!» stönade
Kasper och störtade lik en död till marken.
»Här är jag», dånade genom klyftan ett ljud likt åskans
- och han visade sig, den fruktansvärde jägaranden, i
fladdrande, rödflammande kappa, sittande på en hög, svart häst,
som frustade eld och lågor. I detta ögonblick ljöd ettslaget
från ett aflägset kyrktorn.
När den första timmens slag hade förklingat, försvann
äfven hela spökeriet som med ett trollslag. Med sina vingar
förstörde nattfåglarna trollkretsen, de glödande kolen
slocknade, vinden stillnade af, åskan dog bort i fjärran och snart
rådde dödstystnad öfver allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
