- Project Runeberg -  Den sista folkungadottren /
252

(1875) [MARC] Author: Hilda Fredrika Keyser
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJERDE BOKEN. Den blifvande Drottningen - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i den gångbara febern, och då erfor Torsten en
sällsam beklämning vid tanken på Gunborg, som vakade
vid sin makes farliga sjukläger och sjelf kunde träffas
af den sjukdom, som så hastigt hade skördat den för
några få dagar sedan af lif och helsa strålande Blanka,
hvars stoft man nu följde till hennes hvilostad i det
främmande land, dit hon hade rest under så storartade
förhoppningar, men funnit sin egen graf.

Lundensiska erkebiskopen, Nikolaus, och flere
andre danske prelater hade rest i förväg och väntade
inför högaltaret i Ringsted kyrka, hvars portar stodo
öppna för att emottaga den tysta, kungliga gästen.

Under begrafningsmessans sorgliga ljud frambars
kistan i koret och stäldes på en katafalk. En svensk
riddare i kolsvart drägt, bärande den betydelsefulla
sorgstafven med sina små silfverklockor, stälde sig
framför kistan. Sedan erkebiskopen förrättat
jordfästningen, börjades ånyo messan, som fortfor till dess
sorgetåget åter aflägsnade sig.

Då skiljde sig derifrån tvenne sörjande gestalter,
för hvilka alla vördnadsfullt veko undan. De voro de
begge svenska konungarne, som gingo fram till
katafalken.

Far och son sjönko här på knä och bådo hvar
sin rosenkrans. Magnus nedlade derefter sin på
silfverkorset och lutade sitt bleka hufvud emot kistan.
Han låg länge så.

Magnus offrade sina sista tårar, sin sista tack,
sin sista helsning till sin Blanzeflors minne.

Derefter uppreste han sig åter och stödjande sig
på sonens arm, lemnade han med långsamma steg
Blankas tysta hvilostad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:36:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/folkunga/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free