Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folklynne och emigrationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181 SVENSKT FOLKLYNNE OCH EMIGRATIONEN. l6l
typiskt svensk, att man bör tänka litet närmare på den.
Landsförrädare ha vi väl här lika litet eller lika mycket som på andra
ställen, ehuru svenskhatet hos våra ungsocialister är ovanligt
giftigt. Vad vi däremot nästan alldeles sakna är den hos hög
som låg i England eller Frankrike förefintliga glädjen av att
känna sig i samklang med det nationella, detta: »Här är oss
gott att vara.» En gång på 1890-talet, det var på en av
de yttre bulevarderna i Paris, hörde jag en gatusångare,
omgiven av gatpubliken, sjunga en visa. Texten var ungefär
sålunda: »Tror någon, att det är lyckligast att leva i Picardie,
så misstar han sig, ty det är lika bra i Normandie.» Och
publiken instämde i omkvädets: »Ja, var som helst i det
härliga Frankrike är man lycklig.» Man tänke sig en gatsångare
i Sverige sjungande något liknande. Skulle ej de skrovliga
rösterna staka sig, om de skulle instämma i omkvädets »Ja, var
kan det vara bättre än i Sverige»? Och denna känsla av
likgiltighet för eller ovilja och hat mot det svenska har funnits
hos de högsta som hos de lägsta. Den kommer fram i de minsta
småsaker. Märker man, att utlänningen ej använder sig av
skålande eller tackande för maten, anses det i de högsta kretsarna
genast för fint att släppa av dessa vänliga gammaldags svenska
bruk, och här är ej fråga om någon nykterhetsvänlig tendens,
endast om svenska symboliska handlingar, och dét finns intet
onödigare i svenska ögon, ty vi ha allesammans bra litet sinne
för formen här i landet, och det kan vara ett fel. En
varmhjärtad och intelligent författarinna, Ellen Key, har framhållit det
kulturdrag, som ligger i iakttagandet av formerna, och klandrade
just den bristande stadgan i våra festvanor. Men skulle man
inte kunna, för att ingå på ett annat område, anmärka på henne
själv, som i sina bidrag till utländska tidskrifter så ytterst sällan
väljer svenska ämnen! Emellertid ha vi under de sista tjugu åren
börjat få en viss aktning för det svenska. Den paroxysm av
förargelse, som utbröt, då Oscar II på 1870-talet lät sätta upp
den svenska flaggan på slottet, vore nu omöjlig. Nu ser man
rätt gärna den svenska symbolen. Ett mycket framstående rum
bland dem, som bidragit till den nationella lyftningen, intages
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
