Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nya uppslag för en gammal frågas utredande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af de här ofvan omständligt kännetecknade franska tre
qvinnotyperna ses knappt ett spår i något af hans verk; medan
han deremot i tekniskt hänseende inhemtat allt, hvad
före-gångarne hade att lära honom. Åjo, något finnes ju, i Noras
varelse, något af alla de särskilda typernas ouppvaknade
egenskaper? Visserligen. Men det förekommer der i helt andra
föreningar och bestämdt att framkalla helt andra afgöranden.
Kort sagdt: det behandlas der allvarsamt. Den enda
diktade qvinna, hvars saknad af qvinlig utveckling Ibsen tillåtit
sine åskådare att godlyut skratta åt, är den medelålders
hul-dran, näringsidkerskan och den »till äktenskap lediga»
landt-handlarenkan, Madam Rundholmen i De Unges Förbund.
Detta lilla uppsluppna undantag må ju dock äfven en
nogräknad qvinna kunna förlåta honom, i anseende till, dels, att
det är det enda, dels, att hon torde få svårt att icke sjelf
skratta med. De Unges Förbund är öfver hufvud ett stycke,
der skämtets gnistor så talrikt spraka oss om öronen, att ej
alla bränna.
I sina öfriga skapelser behandlar han frågan om
utveckling med omutligt allvar, såsom för qvinnan frågan om
uppvaknandet till att ändtligen kunna hängifvet och verkligt
älska.
Ibsen icke blott känner, såsom idealist, detta vara det
högsta; han vet äfven, såsom realist, såsom en tankefrände
med samtidens utvecklings- eller »evolutions»-filosofi, atthvarje
tillbakavändande till en tidigare och råare lifsåskådning,
sedan en mera inensklig redan ingått i allmänna
medvetandet, är onatur.
’ Enligt dessa två öfvertygelser anlägger han och utför
sina verk, viss att dermed gå ej mindre naturens än andens
ärenden, och bryter derför in som en rensande nordanstorm
mellan de sedliga anakronismerna i Europas öfriga diktning.
Han lemnar för egen del intet bidrag till de andres andliga
sengångar-vanor. I regeln gitter han ej ens dikta en qvinna
utan hängifvenhet (denna egenskap må sedan, i sammanhang
med andra egenskaper och tillstötande omständigheter, fora
till frid eller till strid, till underkastelse eller till uppror,
kanske t. o. m. slutande med brott). Han aktar tydligen hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
