Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt hvad dermed sammanhängde, hade ju icke hjelpt dem
alls att fa klarhet i sitt förhållande till hvarandra. Och för
öfrigt hafva de ju i hela åtta år — utan att det tjenat dem
till uppbyggelse — haft det sträfsamt nog med utkomsteD.
Så att skalden har försigtigtvis redan murat igen den utvägen.
Fattigdom skulle utan tvifvel till en tid sätta i rörelse all
Noras energi men endast så länge, tills hon fann, att allt
hon gjorde berömdes såsom ett sött barns upptåg,
välkomnades, gladt gillades, belönades med smekningar, men icke
med aktning, icke med mensklighetens frihetsbref: öppet,
hög-sint, hängifvet förtroende. När hon såge, att detta
»vidunderlige» aldrig kom, då skulle hon ledsna. Och det
blomsterprydda slafveriet under fattigdomens tak skulle icke vara
bättre åtminstone, om det icke vore sämre, än det
blomsterprydda slafveriet under välståndets tak.
Yid alla gemensamma pröfningar skulle Helmer göra sin
pligt och vårda sin jemnvigt men vara och förblifva sig lik,
emedan »dockan», emedan hans origtiga uppfattning af Nora
låge hämmande qvar öfver alltsammans. Ty Helmer är, i
medel genomskärning sedd, till tanke- och handlingssätt en
»gentleman». Den berömmelsen skall ingen kunna fråntaga
honom. Men en rigtig menniska är han icke. Och denna
förtjenst och denna brist skola med åren rundligen tilltaga.
Hans samvets- och frihetslif skall icke komma att lemna den
jenma medelvägen, hans principer skola småningom spricka
sönder och förtorka till blott maximer; pligtmedvetande,
hederskänsla, smak, omdöme, — allt, som från början varit
lef-vande, skall, jemnsides med att håret böijar gråna, öfvergå i
endast rutin. Han skall samla i sin lada ära och år — och
slutligen, men säkert, utvecklas (om det kan kallas utveckling)
till en sådan der oantastlig man, med hvilken det icke vidare
faller någon in att, vare sig på skämt eller allvar, försöka
ett egentligt tankeutbyte, utan hvilken man, såsom efter
allmän tyst öfverenskommelse, blott aktningsfullt småleende åhör,
när han har den välviljan att meddela sin uppfattning om
än det ena, än det andra, nu stort, nu smått.
Någon af mina läsare torde vara nog grym att säga:
»Nå ja, låt gå! Vi hafva aldrig hållit synnerligen strängt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
