Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förmå Helmer att behålla Krogstad i banken) eller sin tillit
till qvinnans passivitet ytterligt missbrukad (såsom när
upptäckten af låneförhandlingen sker). Och äfven vid slika
tillfallen — då han verkligen förlorar jemvigten och förgår
sig —, hör han ganska snart lyckas återvinna orientalens hela
manliga värdighet och kunna säga sig: Jag glömde mig ju.
Jag dömde henne, såsom vore hon en menniska. Jag hade
i min ifver förbisett, att hon ät blott en qvinna. Men sådant
skall icke hända mig två gånger. Jag vill hädanefter tåligt
och troget häfda min grundåskådning: att det är jag, endast
jag, som bär ansvaret och bördan för oss båda.
Framblicka dessa förutsättningar tillräckligt omisskänligt
ur hvar enda lifspunkt i skådespelet, så vet ock åskådaren
redan från början, att här några af de oeftergifliga vilkoren
för sund utveckling fattas och att hela dockhemmets
sönderbristande blott är en tidsfråga.
Men tiden for upplösningen kunde möjligen sammanfalla
med hela lefnadstiden. Förmultningen kunde oafbrutet fortgå,
tills döden gjorde slut på detta exemplar af förfalskadt
äktenskap, såsom på så många liknande. Förloppet egnade sig då
endast för episk behandling. En sådan sammansättning dugde
icke i ett skådespel. Dramaturgen måste, för tryggandet af
sitt syfte, aflägsna, icke blott en qvinlig hjelp innebärande
en sådan karaktärens öfverlägsenhet hos hustrun, i kraft hvaraf
hemmet kunnat verkligen upprättas; i hvilket fall ju skadan
hade blifvit helad, i stället för drifven till sina yttersta
följder; nej, han måste äfven lika varsamt försäkra sig mot
hjel-pen af en s. k. »passiv», en till sitt viljelif död qvinna. En
varelse af denna, för oss alla kända art (en med redan
»brustet» hjerta) dugde här icke, hvarken en sinnesslött leende
sådan, hvilken småningom lärt sig trifvas i blott det yttre,
eller en under suckar och tårar tyst lidande. Hade dessutom,
såsom i vanligaste fall, den ena eller andra af sistnämnda
olyckliga fått inhemta en del hvardagsvett hos den af
fransmannen namngifna klassen, »la coquette et la prude», som
lemnar undervisning i konsten att lefva skenbart fornöjdt,
vare sig utan hjerta eller med ett brustet hjerta; så hade ju
fortskridandet af förödelsens styggelse kommit att te sig så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
