Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tiden 1718—1810 - Censors sportler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ey behöfwer fordra eller påminna något derom, hwilket jag
i första början af min syssla nog märkte; men om härmed
skall förstås at betunga, at sätta en Taxa för censure-afgiften
och den af auctorerne utfordra, så är det en sak, som icke
är bewist och kan aldrig bewisas. Icke desto mindre behagar
Högl. Kongl. Collegium såsom bewis anföra Boktryckaren
Nyströms klagomål häröfwer och ett intygande av Eric
Joch-man. Begge äro i detta mål Delatorer, men icke rätta wittnen.»
Sedan Oelreich på ett föga övertygande sätt förfäktat denna
mening — utan att direkt bestrida Nyströms uppgift —,
fortsätter han: »Beträffande sportlerna wid censuren, så har denna
afgift i alla tider warit brukelig och har således för denna
afgift ey behöfts någon lag.» Censorens lön var för liten,
censuren upptog hela hans tid, så att han ej kunde skaffa sig
några biförtjänster, »Censure-afgiften giör naturligtwis en
censor mera flitig och arbetsam», han var ej skyldig att rätta
språkfel och andra misstag, men gjorde han det, så kunde
han ock kräva ersättning. En viss taxa vore mycket opraktisk,
och »det är derföre säkrast, at alt detta blir wid sin gamla
goda gång, at en hwar auctor får efter behag och god willja
erlägga denna censure-afgift, dels efter råd och ämne, dels
som han finner censors möda och arbete derwid warit. Den
fattige hielpes då bäst, den ene auctorens frikostighet lisar
den andras torftighet. Skulle någon censor wara så obillig
at fordra en oskälig afgift, så gifwes altid utwäg at på högre
ort afhielpa en sådan obillighet. Allmänheten kan bäst intyga,
at jag aldrig fordrar någon censure-afgift; den fattige gifwer
intet. De andra gifwa af egit bewåg, hwad de behaga, och
jag wet icke en gång, hwad de gifwa, innan de äro bortgångne»
(R. A. Justifierevisionen. Handl. rör. tryckfrihet).
menfe, at det ingalunda skulle wara orådeligt, till förekommande af alla derwid befarade
olägenheter, at taga in Herr censor til medlem i Academien.» Vid en senare
överläggning fann man dock denna utväg att stämma honom »willigare at giöra Academien
biträde» mindre lämplig, och hemställde då Linné, »om icke man kunde wedergälla
hans beswär med en eller 2 ducater».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
