Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tiden efter 1810 - Författarrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kad efter orden innehåller bestämmelsen, att boktryckaren
och författaren båda hade rätt till förlaget. Meningen torde
väl dock vara den, att förlagsrätten ägdes av författaren,
men av boktryckaren endast i den mån författaren ej
begagnade sig av sin rätt.
Att denna författarrätt, av vilken man således hade en
dunkel känsla, likväl så föga uppmärksammades, torde hava
sammanhängt därmed, att vi då så gott som saknade all
originallitteratur. Ett arbete, som verkligen var författat av
en svensk, hade på 1600-talet och ännu under förra delen
av det nästa århundradet en så obetydlig läsekrets, att det
knappt lönade sig att trycka om det. Praktiskt taget bestod
nästan hela litteraturen av översättningar från tyskan, och
det var om dylika översättningar, som förläggarna slogos.
Men att känslan för översättarens rätt skulle vara lika stark
som för författarens, kan ju icke förutsättas. Likväl
tillmätte det allmänna rättsmedvetandet även översättaren
rättigheter, som t. o. m. i en punkt voro mera omfattande än
de nu gällande. Ty såsom vi minnas hyllade man under
frihetstiden den åsikten, att ingen ägde rätt att utgiva en ny
översättning av ett arbete, som en annan förut översatt,
översättaren tillerkändes således en originalförfattares rätt.
Men faktiskt kom denna rättsuppfattning mycket
ofullständigt fram i den enda förordning, som härom utfärdades, eller
1752 års Boktryckeri-reglemente. Den tredje artikeln, som
berör denna fråga, avser egentligen att skydda boktryckarens
rätt, och skyddet såg man ännu i privilegiet. Den enda
förlagsrätt, som oberoende av privilegiet erkändes, avsåg »mindre
skrifter intil tijo eller tolf ark». Men denna rätt till erkännes
här icke författaren eller översättaren, utan den, som boken
först upplagt, d. v. s. boktryckaren eller förläggaren.
Men även en annan tanke skymtar här fram. Den rätt,
som man tillerkände förläggaren och i viss mån författaren,
var icke en ren äganderätt, utan man hade ock en känsla
3^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
