Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tiden efter 1810 - Översättningslitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dade blott hans rätt. Väl bröt den med 1700-talets
åskådningssätt, att en översättare förvärvat sig någon rätt till själva
originalet, och medgav vem som helst rätt att utgiva en ny
översättning, översättaren likställes här med den svenske
författaren: »Lag samma vare, om någon trycker eller
eftertrycker den öfversättning af utländsk skrift, som annan man
utarbetat, eller låter sin öfversättning för annans anses; men
ej må öfversättarens äganderätt till sitt arbete förhindra
någon att en annan öfversättning utgifva.»
Den skandinaviska rörelsen på 1840-talet medförde likväl,
att man började se frågan från en mindre inskränkt
natio-nalitetssynpunkt. Och därtill bidrog nog, att den danska
lagen av 1828 medgav utländsk författare samma skydd som
dansk under förutsättning av en motsvarande Ömsesidighet
i det ifrågavarande landets lag. Vid riksdagen 1844 avlät
också Kungl. Maj:t till riksdagen en proposition i denna
riktning. Men förslaget blev ej av riksdagen antaget, och
först 1877 utsträcktes det för svenska undersåtar gällande
eftertrycksskyddet även till danskar och norrmän. I § 2 av
1877 års lag stadgas nämligen: »Den enligt § 1 författare
tillerkända rätt innebär äfven rättighet för honom att, med
andras uteslutande, låta genom tryck mångfaldiga sin skrift
i öfversättning från en till annan munart af samma språk.
Svenska, norska och danska anses i detta fall såsom olika
munarter af samma språk.»
Men samma lag av 1877 medgav ock i princip, att det
svenska rättsskyddet kunde ännu längre utsträckas, ty i § 19
stadgades, att »lagens bestämmelser kunna, under förutsättning
af ömsesidighet, af Konungen förklaras delvis eller helt och
hållet gälla äfven för annat lands medborgare», och 1881
avslöts med Frankrike en överenskommelse, enligt vilken
medborgare i det ena landet kommo att i det andra åtnjuta
samma litterära rättsskydd som dettas egna undersåtar. Kort
därefter började underhandlingar om att ännu mera utvidga detta
35o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
