172 påfordra verkets förnyade utgivande. Varder ej, inom ett år från det han därom gjort framställning hos förläggaren, verket på nytt utgivet, vare lag som i andra stycket sägs.“ Eberstein udtaler s. 158— 159 med henblik på retstilstanden før loven af 1931 om spørgsmålet følgende: „Mot råtten att utgiva nya upplagor av verket måste anses korrespondera en förpliktelse att utgiva sådana.“ Der henvises imidlertid til støtte herfor kun til „Allmänna regler“ , dengang gældende mellem den svenske for- lægger- og forfatterforening, punkt II, hvorefter forlagsretten skulle gå tilbage til ophavsmanden, når forlæggeren ikke, efter at vær- ket var udsolgt, og efter at han var opfordret dertil, inden en vis frist havde truffet foranstaltninger til udsendelse af nyt oplag. Men dette vil jo netop sige, at der ikke var retspligt til udgivelsen, ingen erstatningspligt for undladelsen. Bemærkelsesværdigt er, at svensk sædvane inden for området er overensstemmende med norsk og dansk. Angående fortolkningen af loven af 1931 siger Hedfeldt anf. sted s. 239: „Trots formuleringen, att författaren åger „påfordra“ utgivning av ny upplaga, kan man i detta stadgande icke inlågga den betydelsen, att författaren kan kräva att utgivning sker och fordra skadestånd for vad han forlorar genom dess uteblivande. Även på denna punkt anges såvål i lagens formulering som i för- arbetena såsom enda påfoljd av förläggarens underlåtenhet, att förlagsrätten förfaller och författaren får behålla redan uppburet honorar. Prejudikat i ämnet saknas.“ Loven af 1931 har herefter kun fæstnet tidligere gældende sædvaneret, og når der ikke fore- ligger præjudikater, er grunden måske den, at opfattelsen i Sve- rige som i Norge og Danmark har haft utvetydig sædvaneret at støtte sig til. Den finske lov om „upphovsmannarätt“ giver kun sparsomme regler om overdragelse af ophavsret og omtaler ikke det her be- handlede spørgsmål. Det fremgår dog af motiverne til det neden- nævnte forslag, at gældende finsk ret ikke anerkender pligt for forlæggeren til at udgive nyt oplag, jfr. Nybergh anf. sted s. 350. Derimod har finsk forslag af 1938 til forlagslov § 16, stk. 1 føl- gende bestemmelse: „Om förläggare, som har riitt till ny upplaga, efter det förra upplagan tagit slut, vågrar utgiva ny upplaga eller icke vidtager med utgivandet av sådan inom skälig av upphovs- mannen utsatt tid, må förlagsavtalet anses brütet. Förläggaren